Jag fixade en schysst deal åt Frank Andersson – och mig själv

Breakit - Jag fixade en schysst deal åt Frank Andersson – och mig själv
Stefan Lundell och Frank Andersson. Foto: Sara Lindmark och Bertil Ericson /TT.
Stefan Lundell
Stefan Lundell
Medgrundare och innehållschef

Stefan Lundell avslöjar den hemliga uppgörelsen med Frank Andersson, som kanske inte borde få se dagens ljus.

Stefan Lundell
Stefan Lundell
Medgrundare och innehållschef

Det är fem dagar efter det sorgliga beskedet att profilen Frank Andersson gått bort. När nyheten kom på valkvällen var det som att den övriga nyhetsrapporteringen tillfälligt stannade upp.

Själv satt jag på Breakits redaktion och hade en hel hög intervjuer och texter att producera. Ändå förlorade jag mig för en stund in i läsandet av alla minnesartiklar om Frank Andersson som snabbt började fylla tidningarnas sajter.

Texterna återuppväckte också minnet av när jag för första och enda gången personligen talade med brottarprofilen. Det var över 20 år sedan, men jag tycker ändå att händelsen sätter fingret på ett journalistiskt dilemma som jag som ekonomijournalist brottas med så gott som dagligen – i vems intresse jobbar jag egentligen?

Det här var på våren 1996 och jag hade som sportreporter på tidningen Arbetet fått i uppdrag att ringa upp den gamle brottningsvärldsmästaren. Vinkeln var rätt oklar men det brukade aldrig vara något problem att få till en rubrik efter ett snack med Frank Andersson, så mycket hade även en orutinerad reporter som jag förstått.

Intervjun gick bra. Frank pratade i rubriker, var öppen, rolig och trevlig. När vi började närma oss slutet på vårt samtal fick jag en idé. Frank hade precis nämnt att han träffat en tjej som han flyttat ihop med. Då slog det mig – var inte det en nyhet?

Kanske inte i en dagstidning men i en veckotidning, eller skvallerblaska, som folk brukar kalla dem.

Det var värt en chansning och innan vi avslutade intervjun frågade jag Frank rakt ut – var det okej att jag skrev två artiklar, en till Arbetet och ytterligare en till en skvallertidning?

Frank blev först tyst några sekunder, förmodligen överrumplad och rätt obekväm med denna vändningen på intervjun. Men sedan fann han sig och sa att han bad att få återkomma med ett svar.

Några minuter efter att vi lagt på luren så fick jag ett nytt samtal. Det var Franks kompis. Han hade ett konkret bud att presentera. Frank ställde upp på en intervju också om sin nya relation men det hade ett pris. Tiotusen kronor ville Frank ha för besväret.

Nu var det min tur att bli förvånad, men också jag gillade läget relativt snabbt. Ett samtal till en av Sveriges största veckotidningar och sedan var dealen på plats. Jag fick femtusen för min artikel, Franks kompis löste detaljerna med den aktuella tidningens redaktionschef och så var det bara att köra.

På köpet hade jag också förlorat min journalistiska oskuld, skulle man en smula tillspetsat kunna tillägga. För man kan så klart ha många åsikter om uppgörelsen. Men så här, många år efter händelsen, tycker jag nog att Frank Andersson var den som agerade mest ärligt och rakt.

Om någon tänkte kapitalisera på hans privatliv var det inte mer än rätt att också han fick en del av kakan.

Mitt agerande som kombinerad frilansande journalist och mäklare var väl betydligt mer tveksamt.

Breakit skulle aldrig, som veckotidningen alltså gjorde den här gången, betala för en nyhet. I alla fall inte i pengar. Men samtidigt måste man som journalist (särskilt som ekonomijournalist) vara medveten om att nästan alla personer man intervjuar får betalt. Inte i kronor utan i form av uppmärksamhet, möjlighet att påverka skeenden, smutskasta konkurrenter, sälja sin produkt och så vidare. Valutan varierar men det är ändå nästan alltid någon form av ersättning som utgår.

Problematiken blir extra tydligen när man, som jag, jobbar mycket med källor som vill vara anonyma. Här måste jag som journalist alltid fundera över varför just den här personen ger dig den här exklusiva informationen ”gratis”.

Jag lovar. Det är inte alltid enkelt att göra den bedömningen. Då kan jag faktiskt tycka att Frank Anderssons agerande är både mera ärligt och transparent.

Trevlig helg!

Veckans par 1: Matsmart och Adlibris. Lite i skymundan klev Adlibris vd Johan Kleberg igår in som ordförande i snabbväxaren Matsmart. Det känns som en lågoddsare att det är början på ett djupare strategiskt samarbete. Matsmarts storägare Axel Johnson och Adlibris ägare Bonnier kanske ska göra gemensam sak inom e-handeln?

Veckans par 2: Camilla Björkman och Nils Bergman. Är det Sveriges vassaste näringslivspar som gifter sig i helgen? Jag är benägen att påstå det. Nils rattar rekryteringsverktyget Reachmee som växer så det knakar och Camilla lyfter Breakit till nya höjder varje vecka som kommersiell chef. Vilket par – stort grattis till varandra.

Veckans svar på tal: Hannah Widell. I förra veckan skrev jag spydigt om poddstjärnan och entreprenören Hannah Widells styltiga hantering av media. Nu tar hon hjälp av ett PR-proffs för att styra upp kommunikationen. Love Bonnier, som grundat PR-byrån 500, plockades i veckan in som extern konsult till Hannahs mediebolag Perfect Media. En av Love Bonniers specialiteter är krishantering. Med tanke på den senaste tidens turbulens med diverse chefsavhopp så kan den färdigheten säkert komma väl till pass här.

Veckans missförstådda: Bonnier. Love Bonnier är för övrigt en av arvtagarna till Bonnier-imperiet. Jag vet inte vad han tycker om familjens kommunikation i samband med de stora förändringar som aviserades i förra veckan. Själv tycker jag dock att bilden så som den presenterats i media är en smula ensidig. Det går faktiskt att tolka uppdelningen av koncernen som offensiv, inte som en nedmontering (som exempelvis den tidigare TV4-chefen Jan Scherman beskrivit det). Går försäljningen av TV-delen igenom så är Bonnier-koncernen helt skuldfri. Låt säga att de sedan noterar Adlibris och Dagens Industri så finns det plötsligt ett gäng miljarder tillgängliga för tillväxt och förvärv. Kanske, kanske skulle de då till och med ha råd att köpa Breakit. Fast nu spekulerar jag förstås vilt.

Veckans mest underhållande: Alternativ för Sverige. Har du inte läst om när högerextremisterna blev utkastade av dem de själva vill kasta ut? Gör det här i så fall.

Veckans ödmjukaste: Oskar Hjertonsson. Den svenske entreprenören räknade inte med några stora rubriker när han sålde sin startup till Walmart för två miljarder kronor. När vi jagade honom innan nyheten blev känd svarade han avslappnat i ett textmeddelande att "Ingen brådska. Det kommer inte automatiskt bli en nyhet i Sverige. Det är spännande för oss, men inte så spännande". Nu så här efteråt kan vi väl slå fast att Oskar Hjertonsson gjorde en liten missbedömning när det gäller nyhetsvärdet.

Veckans rea: Fyndiq. Om tajming är allt så ligger Fyndiqs nuvarande ägare pyrt till när de nu ska försöka sälja sin marknadsplats. Vem vill köpa samtidigt som jätten Amazon är på väg in i Sverige? Om det blir en affär så lär den ske till reapris.

Veckans efterlysning: Du? Den 27 september anordnar vi vårt årliga event Fintech Stockholm på Berns. Nu söker vi två startups som vill vara med i årets pitchtävling! Två nystartade bolag får pitcha sin affärsidé för vår erfarna investerarduo som består av Lena Apler (grundare av Collector Bank och Ventures) och affärsängeln Bo Mattsson. Vill du och ditt bolag vara med? Släng iväg några rader till event@breakit.se. Nämn gärna vad ni gör och hur långt ni kommit med bolaget.

Läs fler artiklar
LÄS MER