Twitter – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Breakit - Twitter – jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?
Emanuel Karlsten
Emanuel Karlsten
Krönikör

Så tog till slut Twitter beslutet. En tweet går från 140 tecken, till 280 tecken. En identitet, ett kännetecken och en symbol går i graven.

Det är ytterligare ett i raden av bevis på att Twitter aldrig har förstått sin produkt.

Emanuel Karlsten
Emanuel Karlsten
Krönikör

Finns det någon annan internettjänst som i så många år missförstått vilka de själva är?

Att Twitter nu slaktar sin mest identitetsskapande funktion svarar kanske på den frågan. Men även historiskt är det tydligt: När någon i ledningen haft en idé om vad Twitter ska vara har övriga inte hållit med. Och så har maktkamperna avlöst varandra.

Under tiden har Twitter växt, kanske på grund av dess avsaknad av styrning. Det var användarna själva som manuellt skapade hashtaggen, retweeten och länkbilden. Först när det i flera år varit populärt gjorde Twitter funktioner av det.

Twitter själva har inte lyckats lansera en enda riktigt framgångsrik ny funktion. Vine och Periscope gick åt skogen. “Moments” har aldrig riktigt lyft och har väl inte ens lanserats i Sverige.

Trots det har det gått ganska bra för Twitter – eftersom tjänsten har något unikt i grunden. En öppen, hierarkisvag plattform där fokus är på det koncisa samtalet. Det är unikt och har frigjort enorma mängder kreativitet.

Det är märkligt hur dåligt Twitter förvaltat detta. Med åren och börsintroduktionen har istället kvartalsrapporter blivit allt viktigare och antalet månatliga användare har blivit den viktigaste metriken - gärna i jämförelse med Facebook. Och där har det gått dåligt – Twitters användartillväxt har planat ut.

Men den är metriken ointressant.

Twitter borde se att deras värde inte främst är att bli Facebook, utan att tillvarata det unika som inte är Facebook. Ändå går Twitter i exakt motsatt riktning. De införde algoritmbaserade flöden och nu dubblar man alltså antalet tillåtna tecken.

I en bloggpost förklarar man sitt senast beslut och försöker ge faktaunderlag som är så märkliga att man häpnar. Idén är att engagemanget minskar när människor måste tänka och koka ned vad de ska skriva innan de publicerar. De sekundrarna eller minutrarna det tagit för folk att författa en 140-tecken tweet har gjort att folk försvinner, är teorin.

Det är lätt att invända att begränsningen och friktionen väl är hela poängen, hela Twitters spänst. Att det finns tusen andra plattformar för den som vill skriva längre. Men nej, istället menar Twitter att 280 tecken inte är några problem, eftersom bara en procent av användarna slagit i maxgränsen (till skillnad från nio procent av 140-teckensanvändarna) under en testperiod. Vilket väl är självklart? Varför skulle användare under några veckors testperiod börja slå i 280-teckenstaket efter att i flera år haft en begränsning på 140 tecken?

Det löjliga med det är att Twitter tar det som bevis för att användare faktiskt kommer fortsätta hålla sig till 140 tecken. Att de påstår sig slå vakt om Twitters “korta” format och lovar, med denna statistik som underlag, att man som regel inte kommer bli en plats för långa tweets. Vilket är så dumt att jag inte ens orkar argumentera mot, men här kan du läsa mer.

Ja, vi kommer anpassa oss efter detta också. Ja, det kommer säkert att mottas med glädje från några. Men nej, det här är verkligen inte någon räddning för Twitter. Det visar med all önskvärd tydlighet att Twitter har svårt att förstå sin egen produkt, svårt att förstå sitt eget värde och kapitulerat för idén om att man behöver vara något annat för att lyckas.

Hade Twitter förstått att man först och främst är till för de som älskar tjänsten, och mindre för de som ännu inte gör det, hade det funnits tusen saker att först ta itu med. Redigera tweets, motverka spam och Twitters nu ökänt hårda ton.

Men nej. Istället höjde man gränsen från 140 till 280 tecken.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Läs fler artiklar
Läs nästa artikel