Som journalist är det minst sagt deprimerande att läsa den senaste tidens artiklar om Metro. Tidningen har blivit uppköpt av finansmannen Mats Qviberg, som dock gjorde sig omöjlig som ägare och sålde vidare till affärspartnern Christen Ager-Hansen – som nu jagas av Kronofogden.
Redaktionens framtid är extremt oviss och Ager-Hansen saknar sannolikt journalisternas förtroende.
Men för att bringa lite ljus i mörkret vill jag, med risk för att framstå som en besserwisser, lägga fram en skiss på hur ett nytt Metro skulle kunna se ut.
Till att börja med: Jag tillhör dem som tycker att Metro har varit fantastiskt bra för Sverige.
När jag tillsammans med min klasskamrat Johan Sköld, idag på SVT, skrev C-uppsats i journalistik 2011 så intervjuade vi människor i det invandrartäta Göteborgsområdet Angered om vilka medier de konsumerade.
Det var ingen som läste GP eller DN men alla hade en relation till Metro. Det var den papperstidning som fanns att tillgå för en generellt socioekonomiskt svag grupp som alltid åker kollektivt. Jag tror att varumärket Metro är starkare än vad många i Stockholms finans- och medieelit tror.
Så vad ska det förlusttyngda Metro göra nu? Här är mina förslag:
- Satsa på att bygga Sveriges bästa mobilapp för kollektivtrafiken, med tidtabeller, sökfunktion och så vidare. En ny bra tjänst som dessutom hedrar tidningens historiska koppling till tunnelbanan.
- Få in nyhetsinnehåll och åsikter i samma app.
- Med positionsdata, förstås anonymiserad, om hur publiken åker kollektivt kan bolaget rikta sina annonserbjudanden bättre.
- Sjösätt en snabb plan för att avveckla papperstidningen.
- Och viktigast av allt på kort sikt: Hitta en kapitalstark ägare som vill ta över bolaget från Ager-Hansen.
Det sistnämnda är svårast, men jag har ett förslag. Det finns en person i Sverige som mer än någon annan personifierar Metro, och det är Eric Ljunggren. Efter 16 år på Metro, bland annat som chefredaktör, var han “Mr Metro” fram tills han slutade för någon månad sedan.
Ge honom 25 procent av bolaget, gör honom till vd, och ge en grupp nyckelpersoner ytterligare några procent i ägande vardera. Den nya kapitalstarka ägaren får runt 65 procent av bolaget. Jag förstår om Ljunggren är trött på Metro och inte vill, men faktum är att ingen annan är bättre lämpad.
Metro har en ung, förändringsbenägen, krismedveten och arbetsvillig redaktion som skulle sluta upp i raka led bakom Ljunggren om han kom tillbaka med en ny finansiär i släptåg.
Till skillnad från vad Mats Qviberg säger så finns det inga “stalinister” på Metro*.
* Stalinist är ett ord som betyder ungefär kommunist. Utom för en person i Sverige, Mats Qviberg, som tycker att det betyder "förändringsobenägen person”.