Vad Mats Qviberg, den färgstarke affärsmannen som sedan HQ-kraschen haft en minst sagt misstänksam hållning mot medier, egentligen ska ha Metro till kan man bara spekulera om.
”Jag trodde att det var ett skämt första gången jag fick höra det”, säger en källa med god insyn i Metro.
Tänk dig Eric Ljunggren, Metros starke publicist, i samma rum som Qviberg. Det luktar konflikt.
Men det är inget skämt.
Först köpte Mats Qviberg in sig i Realtid.
Nu köper Qviberg, återigen via sitt investmentbolag Custos, Metro Nordic. Där ingår papperstidningen Metro, Metro.se, Metro Mode, Metro Jobb samt 50 procent av Studentkortet.
Prislappen 50 miljoner kronor är nästan som om Qviberg hittat Metro längst ned i reabacken. Och så kan det mycket väl vara. Låt mig förklara varför.
Metro startades 1995 som en äkta disruptör. Jan Stenbeck såg, före alla andra, möjligheten att tjäna pengar på att ge bort en nyhetstidning gratis.
Det höll i ett drygt decennium.
Metro och ägaren Kinnevik blev den enda spelaren som stod pall i det kostsamma gratistidningskriget.
Nästa våg av disruptörer på mediemarknaden – med Facebook i spetsen – slog på några år sönder Metros unika position i slutet av 00-talet.
”The Metro moment” på tunnelbanan ersattes av scrollandet i smartphones. Där har Metro inte lyckats.
När riskkapitalbolaget Segulah köpte 2014 gratistidningskoncernen Mitt i-tidningarna landade prislappen på 450 miljoner kronor. Då hade koncernen gjort ett rörelseresultat på 70 miljoner kronor om året i flera år, och värderingen landade på 6,5 gånger rörelseresultatet.
Det finns såklart betydande skillnader mellan Mitt i och Metro.
Den viktigaste är lönsamheten.
På grund av att Metro valt att sprida ut sina intäkter över flera bolag är det svårt att bilda sig en uppfattning över exakt hur siffrorna ser ut.
Metros vd Leif Eliasson uppger följande när jag får tag på honom under onsdagsmorgonen:
• 2016 omsatte Metro Nordic 375 miljoner kronor (motsvarande siffra för ett par år sedan var 500 miljoner).
• Efter en förlust på 40 miljoner kronor 2015 vände verksamheten till break even 2016.
För Metro betalar Mats Qviberg alltså 50 miljoner kronor. Affären sker på skuld och kassafri basis.
Det är ett iögonfallande lågt pris för ett av Sveriges största medievarumärken. 2008 värderades Metro Sverige till en miljard kronor (!), då Schibsted rökte fredspipa i gratistidningskriget genom att skrota Punkt SE och köpa 35 procent av Metro.
Det kan låta som att Kinnevik nu gör en dålig affär.
Och visst. Så är det.
Prislappen visar att Kinnevik verkligen velat bli av med Metro.
Bara Kinneviks direktörer vet hur många hundratals miljoner bolaget har kostat genom året.
Metros vd Leif Eliasson menar att prislappen är relevant, sett till hur dagspressmarknaden ser ut.
”Man ska inte sticka under stol med att tidningsbranschen är toktuff. Jag tycker att det är en bra affär givet hur landskapet ser ut”, säger han och jämför med Stampen.
Tidningskoncernens nya investerare fick 40 procent av Stampen (som omsätter flera miljarder) för ynka 81 miljoner kronor.
Enligt mina uppgiftslämnare var pikant nog även nyrekonstruerade Stampen med i diskussionerna om att ta över Metro, men drog sig nyligen ur samtalen.
Samtidigt som Qviberg verkar lägga grunden för ett eget medieimperium ställer Kinnevik om – från tv och tidningar till mobilspel och e-sport. I en intervju med Svd bekräftar finanmannen dessutom att han tidigare visat intresse för att kliva in finansiellt i Stampen, och säger att han fortfarande håller ögonen på mediekoncernen.
Framtiden får utvisa vem som gör rätt. Segulah och Qviberg, eller Kinneviks Cristina Stenbeck.
Oavsett är affären ett solklart tecken på mediebranschens kris.
Fotnot: Stampens koncernchef Martin Alsander har avböjt att kommentera uppgifterna.