I torsdags kom börsorkanen Fingerprint med sin Q4-rapport och dagen efter toppade Dagens Industri ettan med rubriken “Ingen vidare fingertoppskänsla”. De senaste dagarna har jag ägnat min lediga tid åt att läsa boken “Fingerprint: the Story” av Per Agerman och Karolina Palutko Macéus.
Jag har tidigare läst ett otal artiklar om Fingerprint exakt i samma stil som dagens artikel i DI, men aldrig förstått vad Fingerprint egentligen GÖR? Hur kan de sälja för miljarder? Att aktiekursen går upp och ner för att ledningen läcker information är en sak, bolagets kärnverksamhet en annan. Men vilka svar får jag av det? Tyvärr måste jag efter några timmar med boken konstatera att mitt huvud fortfarande är fyllt med frågetecken.
Boken om Fingerprint handlar, trots att den har underrubriken The Story, inte om företagets historia utan om aktiekursens och hur olika personer försöker kontrollera och tjäna pengar på upp- och nedgångar. Några fuskar och är dömda till fängelse. Fler rättegångar kommer inom kort. Den som tjänat mest på bolaget osannolika börsresa är huvudägaren Johan Carlström. Han har inte ställt upp på någon intervju för boken, men medverkar flitigt i texten via de olika förundersökningarna om insiderbrott. Vi får alltså läsa hans mejl, pressmeddelande och inlägg på Twitter, men vad som rör sig i hans huvud har vi ingen aning om.
Tyvärr innebär Carlströms frånvaro att boken om Fingerprint blir helt meningslös. Istället för komma under huven på bolaget får jag veta vad några av Fingerprints aktieägare, många har blivit osannolikt rika på kuppen, tycker och tänker. Deras åsikter är ungefär lika nyanserade som Black Armys om AIK. Få saker är så dåligt för omdömet som att älska ett fotbollslag eller ett börsbolag.
Sedan jag började skriva krönikor här på Breakit har jag läst en mängd böcker om kända teknikföretag och digitala entreprenörer. Det blir ofta devota skildringar och husbondens röst, men jag måste säga att jag föredrar det framför den näsvisa tonen i boken om Fingerprint. För även om aktiekursens gladaste dagar är över så har Fingerprint gjort en fantastisk resa. Någon, kanske storägaren Johan Carlström, har fattat avgörande strategiska beslut och lyckats genomföra dem på världens tuffaste marknad: telekom. Exakt hur detta har gått till och vad som sades i ledningsgruppen som INTE blev mejl och protokoll är det jag vill veta när jag läser en bok om ett företag.
I bästa fall blir en bok om ett framgångsrikt företag en stycke “tyst kunskap” satt på pränt. Uttrycket “tyst kunskap” är docenten Kjell A. Nordströms och syftar på de regler som alla känner till i en organisation eller ett land, men som aldrig är nedskrivna. Endast genom att vara närvarande på rätt plats uppstår detta. Det är uppenbart att författarna bakom boken om Fingerprint aldrig varit ens i närheten av rummet där den tysta kunskap finns.