Dags att punktera myten om den svindyra journalistiken

Breakit - Dags att punktera myten om den svindyra journalistiken

Olle Aronsson är medgrundare på Breakit.

Olle Aronsson

Medgrundare och ansvarig utgivare

Journalister är ganska billiga i drift. Ändå frågar sig allt fler hur vi ska ha råd att betala deras löner i framtiden. Frågan bygger på en missuppfattning.

"Tidningsdöden är en kris för demokratin!". "Risken är att ingen i framtiden vill betala för dyr, grävande journalistik". Så brukar det låta när såväl nyanserade skribenter som högljudda domedragsprofeter ska diskutera journalistikens framtid.

Det går att förstå resonemanget. De dagstidningar som historiskt sett har producerat majoriteten av Sveriges samhällsjournalistik tappar ju onekligen intäkter, vilket får effekten att journalister sägs upp - vilket i sin tur leder till svarta rubriker om demokratins undergång.

Det skapar en bild av att journalistik är dyrt - en lyx som vi inte har råd med. Kanske borde staten gripa in och ge mer presstöd till de stackars tidningarna?

Men i själva verket är det inte journalistiken som är dyr. I ett traditionellt tidningsföretag står den redaktionella personalen för en ganska liten del av kostnaderna.

Det som verkligen är dyrt är tryck och distribution. Att varje natt trycka upp en ny tidning på papper och sedan ordna med hemleverans till utvalda hushåll i ett glesbefolkat land, innan klockan 06.00, är förstås en långsiktigt ohållbar affärsmodell.

Men så länge tidningarna vill ha in sina prenumerationsintäkter måste de betala för tryck och hemleverans.

Och eftersom storleken på den kostnadsposten inte går att göra särskilt mycket åt, så tvingas medierna i stället sparka journalister. Det är åtminstone en kostnadspost som går att förändra.

Den så kallade krisen för journalistiken har alltså mycket lite att göra med vad journalistik kostar - och betydligt mer att göra med att de flesta företag som producerar journalistik använder sig av föråldrade och dyra distributionsformer.

Egentligen är det bara att ta fram miniräknaren om man vill förstå. Låt oss anta att en journalist har i snitt 40.000 kronor i månadslön, och att personen därmed kostar runt 700.000 per år inklusive sociala avgifter. Att då ha 100 anställda journalister, som gräver i skandaler och så vidare, kostar således 70 miljoner kronor. Vill man ha 200 journalister så kostar det 140 miljoner, och så vidare.

Trots de senaste årens intäktstapp i dagspressen omsätter exempelvis Dagens Nyheter fortfarande runt 1,6 miljarder kronor. Expressen och Stampen Local Media (bolaget bakom bland annat Göteborgs-Posten) omsätter också över miljarden båda två.

Jag är inte särskilt orolig för att de här företagen, när papperstidningen väl dör, kommer klara av att betala runt 100 miljoner vardera i journalistlöner. Den digitala annonsmarknaden ger medierna en hel del intäkter - och försöken med digitala prenumerationer har hittills gett positiva resultat.

Värt att notera är också att de medieföretag som arbetar med en helt digital modell generellt sett har ökande omsättning.

Breakit är ett exempel på det. Visst, vi omsätter väldigt mycket mindre i kronor räknat - men det är också vad DN, Aftonbladet och de andra har att vänta sig av framtiden, alltså att både intäkter och kostnader blir lägre när hela affären är digital.

Så länge medieföretag ger ut papperstidningar kommer vi få leva med att de ibland ger ifrån sig plågade skrik. Förändring gör ont. Men smärtan beror på att deras distributionsmodell är döende - inte på att journalistik är dyrt.

Läs fler artiklar
LÄS MER