Flera stora techbolag i spelbranschen tillämpar anställningsavtal som i praktiken innebär att medarbetarna inte äger rätten till kod de gör på fritiden. Det visar en granskning som Breakit har gjort.
Avtalen gäller i många fall även programmeringsprojekt inom icke konkurrerande verksamhet. Det vill säga: Även om spelutvecklaren bygger en juridiktjänst på fritiden, så är det spelbolaget som äger koden.
Ett välkänt exempel är Markus "Notch" Persson, som sade upp sig från King och i stället tog ett jobb på ett mindre bolag, där han fick rätt att bygga vilka spel han ville på fritiden. Så kom Minecraft till.
Frågan är inte helt enkel. De flesta är nog överens om att ett företag har rätt att förhindra anställda från att starta direkt konkurrerande verksamhet. Men frågan är var man drar gränsen.
Jag skulle inte tillåta att någon av mina anställda drog i gång en egen nyhetssajt om svenska techbolag på fritiden. Skulle jag tillåta att någon skrev en reportagebok om Spotify? Förmodligen, även om det ligger i gråzonen.
Klart är däremot följande: När arbetsgivaren äger all kod som de anställda gör hemma på kammaren, även om det inte är en konkurrerande produkt, så har utvecklingen gått för långt.
Företag börjar ofta som sidoprojekt under kvällar och helger. Ibland växer de sig så pass stora att entreprenören kan säga upp sig från sitt fasta jobb och satsa helhjärtat på den egna firman. I särskilt lyckosamma fall växer dessa gamla sidoprojekt upp till stora företag med hundratals anställda.
En sådan utveckling är otroligt positiv för samhället, eftersom de flesta arbetstillfällen skapas i små företag.
Avtal som sätter stopp för icke konkurrerande sidoprojekt är därför negativa för alla, utom möjligtvis för arbetsgivaren som skrivit avtalen.
Avtalen går också att ifrågasätta ur ett medborgarperspektiv. Om det skrivna ordet var 1900-talets viktigaste uttryckssätt så kanske programmering är 2000-talets.
Om människor inte får skörda frukterna av sitt kreativa skapande på fritiden riskerar vi att få ett mindre kreativt samhälle.