I november 2022 dog Jake Moffatts mormor. När han sökte en flygbiljett till begravningen frågade han Air Canadas chatbot om rabatt vid dödsfall. Boten svarade att han kunde betala fullt pris och sedan ansöka om rabatt inom nittio dagar. Beskedet var felaktigt, policyn krävde ansökan i förväg. Moffatt stämde bolaget. Air Canada hävdade att man inte kunde hållas ansvarigt för vad ett av bolagets ombud sagt, och tolkades därmed som att man gjorde chatboten till en egen juridisk person med eget ansvar. Air Canada förlorade, men greppet lever kvar. Samma sätt att tala återkommer när utvecklare beskriver riskerna med sina AI modeller. Grammatiken gör tekniken till den som agerar. Det framstår som självkritiskt, men i själva verket är det bekvämt. Ansvaret flyttas från dem som skapat tekniken till oss som drabbas. Det finns i grunden två sätt att tala om artificiell intelligens, och valet avgör hur vi ser på vårt eget ansvar. Som åskådare talar vi om AI som ett universellt hot, en mystisk intelligens som växer bortom vår kontroll. Människan förminskas till en betraktare som körs över innan hon hinner agera. Tekniken blir huvudperson, medan människorna bakom den försvinner ur bilden. Normalitetstesen ser annorlunda på saken. AI är ingen mystisk varelse, utan en normal teknik, oftast en fråga om att spara pengar. Den berättelsen är dyrare för OpenAI och Anthropic, som tjänar på tekniken, oavsett vad bolagen själva säger. Algoritmen bestämde. Men vem bestämde över algoritmen? I USA har konsekvenserna redan blivit tydliga. Amazons ombud beskrev för den amerikanska arbetsmarknadsmyndigheten hur bolagets produktivitetssystem mäter tiden som spenderas utanför uppgiften. Vid en enda anläggning i Baltimore blev omkring 300 personer av med jobbet under ett enda år. Amazon införde verktyget för att sänka kostnader, inte för att skydda de anställda. Bolaget fick vinsten, medan någon annan fick betala priset. Samma logik kan vara på väg in på svenska arbetsplatser. Frågan om vem som har rätt att fatta sådana beslut blir omöjlig att ställa så länge vi låter tekniken bära ansvaret. Vem tjänar på att AI beskrivs som oundviklig? Ses AI som en ödesbestämd kraft framstår frågan som opolitisk. Normalitetstesen är istället uttalat politisk. Under hotbilden blir reglering en teknisk fråga om säkerhetsforskning. Under normalitetstesen blir den klassiskt politisk, om arbetsrätt, transparens och vilka data som får träna modellerna. Den bekväma berättelsen hörs mest, just för att den slipper kräva ställningstagande. Jag är inte motståndare till artificiell intelligens. Det jag vänder mig mot är att vi låter tekniken bära ansvaret för val som gjorts av människor. Air Canadas chatbot fattade aldrig ett självständigt beslut, den gjorde exakt det den var byggd för att göra. Ser vi utvecklingen som en självständig kraft återstår bara att anpassa sig. Ser vi den som summan av mänskliga val, öppnar sig möjligheten att bestämma över framtiden. Vem som än vinner söndagens val har samma uppgift. Sluta låtsas att någon annan tar hand om det här. EU reglerar inte svenska arbetsplatser. AI bolagen reglerar inte svensk offentlig sektor. Det gör vi, om vi vill. Fönstret står inte öppet för evigt. Simon Beyer, senior advisor
