En vd stod på en scen i Visby och berättade stolt att hans bolag byggt över 2000 AI-agenter. Solen utanför och rosé i pausen. Salen nickade och det lät som framtiden. Sen kom frågan från publiken. Behöver ni då lika många människor framåt? Han svarade inte. Han pratade runt den, om frigjord tid och nya möjligheter. I den tystnaden låg hela veckan. Panel efter panel nämnde AI. Den stora frågan rörde ingen vid. Tystast var politikerna, och det märkliga är att de vet. Jag pratade med flera i Visby, och partiledarna förstår precis vad som är på väg. De tiger för att sanningen är svår att paketera i ett valår utan att låta som skrämselpropaganda. Men tystnad inför något man redan vet skrämmer mer än ett ärligt besked. Jag har inget moraliskt företräde i frågan. Jag säljer det här. På Viva bygger vi agenterna, och i decennier har min bransch sålt timmar. Den ekvationen är död. En timme är värdelös när en agent gör samma arbete på en sekund, dygnet runt, för priset av några tokens. Konsultbolag blöder redan, och jag vet varför. Men det stannar inte i min bransch. Varje skrivbord där en människa flyttar information från en ruta till en annan står i tur. Tjänstemannasektorn, och myndighetssverige, den administration som välfärden vilar på. > Det jag bär med mig från Visby är de som inte var i rummet När arbetet mäts i tokens i stället för i timmar, var kommer skattepengarna ifrån? Nära 60 procent av statens intäkter, av totalt 2644 miljarder kronor, kommer från skatt på arbete. Flytta produktionen från människor till agenter och basen följer med. Och pengarna stannar inte här: snart lägger svenska bolag miljarder på tokens, och nästan varje krona lämnar landet och hamnar hos en handfull bolag i Kalifornien. Vi säger upp svenskar, dränerar välfärden och skickar skattepengarna till Silicon Valley. Den meningen borde ha sagts från varje scen i Visby. Den sades från ingen. Bakom siffrorna finns människor. 50-plussaren som känner marken gunga. Den nyexade som inte hittar in när instegsjobben försvinner. Administratören som utbildade sig för ett helt yrkesliv och nu står med en titel som ingen efterfrågar. Det som drabbar henne är äldre än oron för lönen. Det är känslan av att behöva bevisa att hon räcker till, och jag känner igen den in i benmärgen. Så vad gör vi? Tre saker. Beskatta produktiviteten, inte bara människan. En avgift på det agenterna utför, in i en statlig fond byggd som Norges oljefond fast på automatisering. Ingen vill säga det i ett valår. Det måste ändå sägas. Gör kompetensförflyttningen till ett nationellt åtagande, i en skala vi inte sett sedan vi lämnade jordbruket. Betald, på arbetstid. Det är statens uppgift, inte den enskildes. Och kräv ett ledarskap politiken slutat med. Någon som namnger vad som händer och vågar måla samhället på andra sidan. Helst innan frågan ställs från salen igen. Det jag bär med mig från Visby är de som inte var i rummet. De vars framtid avgjordes från varje scen utan att nämnas vid namn. Och hur tyst det var om dem. Arash Gilan är vd och medgrundare av Viva Media och aktuell med boken 404 – Människan saknas.
