När jag var 28 år hoppade jag av mitt fasta journalistjobb på Bonnier för att bli egenföretagare. Jag hade inget sparkapital och bodde ensam i en dyr andrahandslägenhet i södra Stockholm. Jag hade aldrig drömt om att bli entreprenör. Den 13 december 2014 sa jag upp mig. Kanske var det äventyret som lockade. Känslan av att förlora fotfästet för en stund, ruset av en rörelse i okänd riktning. Att driva egen redaktion framstod också som mer utvecklande och intellektuellt stimulerande. Men likt en förälskelse ebbade den känslan ut. Redan när vi lanserade sajten i mars 2015 var min drivkraft en annan. Jag tror att alla framgångsrika företagare har minst en individuell passion som för dem framåt även när det gör ont. I grunden måste man förstås bry sig om att leverera någonting som kunderna vill ha, till ett pris som funkar för båda parter. Men bakom själva affärslogiken finns också människan – entreprenören – som ska orka jobba vidare även efter den ursprungliga förälskelsen. Kanske har du säljbakgrund och får en kick av att stänga affärer? Eller så älskar du att lösa tekniska problem. Du kanske helt enkelt bara vill maximera avkastning eller skapa en effektiv företagsmaskin. För mig handlar det om att skapa en bra arbetsplats. > För många yngre människor är arbetsplatsen den mest formativa kraften i livet > – både professionellt och socialt Vi tillbringar minst åtta timmar på jobbet varje vardag. Det är ungefär dubbelt så mycket tid som jag umgås med min dotter (och då är jag ändå en närvarande förälder). För många yngre människor är arbetsplatsen den mest formativa kraften i livet – både professionellt och socialt. Rutinen att gå till jobbet upprepas sedan i ungefär fyra decennier. Alla som har vistats i en usel arbetsmiljö vet hur destruktivt det kan vara för hela tillvaron. Att bygga upp välfungerande arbetsplatser är viktigt – och Breakit har utvecklats till ett fantastiskt fint ställe att jobba på. Alla människor på företaget är godhjärtade och intressanta på sitt sätt. Jag vågar också påstå att vi har en närmast obefintlig internkonkurrens. Prestigelöshet är inget uttalat värdeord men det genomsyrar oss i praktiken. Alla jobbar hårt och levererar, med hjärtat på rätta stället. Tills den dag jag dör kommer jag att vara stolt över det. Så varför slutar jag? Det korta svaret är att jag känner mig färdig med arbetsuppgifterna. Jag är däremot inte färdig med människorna. Varje morgon när jag kommer in till jobbet klockan sju sitter det redan en eller flera kollegor där. Vi jobbar, pratar och skrattar tillsammans. För varje halvtimme som går kommer allt fler in och säger god morgon. Kontoret befolkas. Vid sommarens slut kommer min stol att stå tom. Det är rätt för mig. Jag är helt säker. Men när alla andra åker in till sina jobb kommer jag att tänka på mina gamla kollegor. Jag kommer att undra vad de pratar om den där första timmen mellan sju och åtta. Och kanske känner jag då – i mitt högst oklara exitliv – ett sting av utanförskap. LÄS MER: Grundarna talar ut: Därför säljer vi Breakit
