Det är därför jag blir provocerad varje gång en ny grundare lyfts fram som ett ideal för att han sover tre timmar på en madrass bredvid skrivbordet, bygger ett dygnet runt-café i kontoret för att slippa gå hem, och låter nyanställda provjobba på lördagar för att se vilka som “menar allvar”. Modellen kallas 996 – du jobbar nio till nio, sex dagar i veckan. Den nya versionen är i praktiken 997: sju dagar, ingen gräns. Det säljs in som hängivenhet. Det är något helt annat. RÄKNA PÅ DET Den mest citerade studien på området är Stanford-ekonomen John Pencavels. Den visar att produktiviteten per timme sjunker kraftigt redan efter 50 timmar i veckan, och efter 55 timmar faller den så brant att ytterligare timmar i praktiken är bortkastade. Den verkligt obekväma siffran: den som arbetar 70 timmar får inte mer gjort än den som arbetar 56. Med andra ord – påståendet att “du hinner mer på sex eller sju dagar än fem” är precis det som mätningarna motbevisar. De extra dagarna producerar förstås något. Men varje ny timme ger mindre och mindre, tills kurvan planar ut helt. Du betalar med hela ditt liv för en produktion som redan stannat av. SÖMNEN ÄR INTE HARDCORE – DEN ÄR SABOTAGE Detaljen om tre-fyra timmars sömn är inte ett tecken på styrka. Den är ett tecken på att besluten fattas av en nedsatt hjärna. En klassisk studie visade att efter 17–19 timmars vakenhet motsvarar din kognitiva prestation den du har vid 0,5 promille. Reaktionstiderna blir till exempel upp till 50 procent långsammare. En grundare som sover fyra timmar per natt fattar alltså bolagets viktigaste beslut i ett tillstånd som juridiskt skulle förbjuda honom att köra bil till mötet. Och priset tas ut långt senare. WHO och ILO konstaterade i sin globala analys 2021 att arbetsveckor på 55 timmar eller mer är kopplade till 35 procent högre risk för stroke och 17 procent högre risk att dö av hjärtsjukdom. Långa arbetsveckor är idag den enskilt största riskfaktorn för arbetsrelaterad sjukdomsbörda i världen. Det är inte en livsstil. Det är en exponering. VAD KULTUREN EGENTLIGEN SÅLLAR FRAM Låt mig vara ärlig om det enda som faktiskt fungerar i 997-modellen: Den är inget produktivitetsverktyg – den är ett selektionsfilter. Lördagsprovet handlar inte om att lördagstimmar är effektiva. Det handlar om att sålla fram en viss sorts person – ung, obunden, beredd att offra allt annat. Det kan ge ett team som rör sig snabbt ett tag. Men det väljer också systematiskt bort alla med barn, med ansvar, med ett liv – alltså många av de mest erfarna människor du borde vilja anställa. Vi måste också prata om varför vi hör just de röster som vi hör. Vi intervjuar grundaren som sov på kontoret – för att han råkade vinna. De hundratals som körde exakt samma modell och brann ut, kraschade eller tappade bolaget på vägen blir aldrig inbjudna till podden. Det kallas survivorship bias, och det är hela förklaringen till varför modellen ser ut att fungera. Statistiken under ytan är dyster. Psykiatern Michael Freemans forskning vid UCSF visar att entreprenörer är 50 procent mer benägna att rapportera ett psykiskt tillstånd, och att 30 procent rapporterar depression mot 7 procent i befolkningen i stort. När Sifted 2025 frågade 156 grundare bedömde 46 procent sin psykiska hälsa som dålig eller mycket dålig. Det här är inte priset för framgång. Det är priset för en arbetsmodell vi har valt att romantisera. DET FINNS ETT BÄTTRE SÄTT – OCH DET ÄR INTE LATARE Jag kan fortfarande köra en 70-timmarsvecka när det krävs. Skillnaden är att jag inte längre låtsas att det är min bästa form. Idag arbetar jag i block, med riktig återhämtning emellan. Mitt schema ser ut ungefär så här: måndag till fredag jobbar jag 09–13, sedan är jag ledig till 16 och tar ett kvällspass 16–20. Fredag är jag ledig från 15. Lördagen är helig – sovmorgon och frukost i sängen, punkt. Söndagen använder jag för ett kort, lugnt uppstartspass – inte för att jaga timmar, utan för att gå in i måndagen samlad istället för i panik. Jag går också på healing och energibalansering som en del av att optimera mitt bästa jag – för att aldrig mer hamna på den botten där familj och vänner försvinner ur livet. Resultatet är bättre kod, skarpare beslut och bolag som överlever längre än min adrenalinkurva. För det är den verkliga frågan. Inte om en 22-åring kan överleva 997 i 18 månader. Det kan han ofta. Frågan är om ditt bästa arbete överlever det – och om bolaget gör det, fem år senare, när grundaren är slut och teamet har bytts ut två gånger. Bygg företag som håller längre än grundarens utbrändhet. Det är inte mjukt. Det är den enda matematik som går ihop. Jag skriver det här med lite mer tyngd än de flesta: jag har haft en hjärtinfarkt och en TIA (mini-stroke). Jag är inte doktorn som varnar från kliniken – jag är personen som låg i sjuksängen. Det är ingenting att sträva efter. Inte för något bolag. Inte för några timmar på ett kalkylblad. LÄS MER: Het debatt om 9-9-6-trenden: “Work-life balance inte realistiskt” ANDREAS KVIBY, 54-årig serieentreprenör, grundare Stafe group
