Sverige är ett land som länge och fortfarande lever på minnen av fornstora dagar. Nej, inte stormaktstiden utan folkhemsbygget. När en svensk befinner sig utomlands talar hen väl eller illa om hemlandet med frasen “you know Sweden is a socialist country?”. Det hen vill säga är att vi är lite speciella, att vi drog upp oss från jordstampade golv till en modernitet i världsklass i rekordfart. Ett väldigt jämlikt land där papporna drar barnvagn och alla lär sig ett instrument på kommunens räkning. Men också: Oj vad mycket skatt det betalas i DDR light! Men nu har det gått ett tag. Om man förenklar grovt kan man argumentera för att vi levde i “socialist country” lika länge som vi sedan dess bott i privatiseringarnas och liberalismens tidevarv. 40 år av ena och 40 år av det andra – grovt hugget. En person i yngre medelåldern har inget minne av det gamla. Vilka vi är, vi som bor här, har förändrats. Men det är inte alla som har ställt om. Det är bakgrunden. Var vill jag komma med det? Saken är den att när det nu rasar en debatt om vad miljardären Martin Lorentzon egentligen har för skyldigheter att lösa ett av våra mest akuta samhällsproblem, barn som dödar barn i vuxnas regi, så är det en privat lösning som avkrävs. Du som uppenbarligen kan lösa saker och helt uppenbarligen har råd – gör något, kräver fotografen och influeraren Bingo Rimér i en gästkrönika i Breakit. Att han vill se engagemang från en av Sveriges rikaste män är väl på sitt sätt lätt att förstå, det är ju en effektiv kontrast om inget annat mellan ultrarikedom och social utsatthet. Men entreprenören Mikael Pawlo är kritisk till hela tankesättet. Martin Lorentzon har bidragit till samhället och statsapparaten genom att skapa ett av Sveriges genom tidernas största bolag, Spotify. Rikta inte blicken mot honom, en privatperson, utan mot dem som bär konstitutionell makt och ansvarar för statskassan på 1500 miljarder. Fine. Om det nu inte vore så att miljardärer och aspirerande miljardärer redan har egna privata lösningar i åtanke. Breakits Åsa Johansson har i veckan skrivit om EA-scenen som växer fram i Sverige. EA står för effektiv altruism. Detta tankegods, hett i techmeckat i San Francisco, går till så att grundare lovar att skänka sina pengar till en citat “effektiv välgörenhetsorganisation” eller ett syfte som de anser är gott när de gör exit. Lovable-grundaren Anton Osika vill till exempel ge bort en stor portion till en organisation som jobbar för att superintelligent AI sker på ett sätt som gynnar mänskligheten. Vad det är för organisation, om den finns och vilka som driver den, vet ej. Men visst påminner det om OpenAI:s första princip? EA ska göra maximal nytta och komma så många människor till gagn som möjligt är tanken. Tilltalande i välgörenhetslandet i USA, såklart. I Sverige är det ännu ett i raden av tecken på att vi sedan länge vänt blad från “socialist country”. Som det verkar ska vi alltså nu kunna förvänta oss en parad privata lösningar på allt miljardärerna finner särskilt beklämmande i samhället, alltså om allt vill sig väl med deras bolag. Det är med andra ord inte alls en främmande tanke, vilket Mikael Pawlo antyder, att de, med färska miljarder på bankkontot, skulle kunna utforma en lösning mot till exempel tonårsskjutningar. > Skatt tycks vara en blind fläck i både debatten Det är här det osökt kommer till en, ordet som får en del att göra korstecknet som vore det åt hin håle själv: skatt. Ever heard of it? Mikael Pawlo nämner visserligen statskassan men inte att den naturligtvis också kan utökas eller minskas beroende på till exempel hur mycket skatt dessa miljardärer betalar. Det tycks vara en blind fläck i både debatten om Lorentzon och EA men skatt är i grund och botten ett sätt att ge bort sina pengar för att de ska kunna komma så många människor till gagn (till exempel genom att betala moms). Kritiker till EA menar att entreprenörerna sätter sitt egenintresse först och är övertygade om att de är bättre på att förmedla medel än staten. Allt samtidigt som de gör en pr-vinst. Skillnaden mellan EA och skatt är att avsändaren i det förstnämnda inte kan direkt påverka hur pengarna används. Det finns en maktlöshet i det demokratiska systemet, särskilt om man upplever det offentliga som trögt eller slösigt, eller om man vant sig vid makt och inflytande. Men det innebär att det inte heller är upp till en enskild miljardär att avgöra om en gubbe i Härnösand har rätt till stöd eller om det ska finnas barnteater i förorten. Bingos upprop och EA-vurmen säger något om Sverige idag, den oerhörda förflyttning som har skett – nästan lika stor som från jordgolvet till funkiskök. Där Niklas Adalberth, medgrundare till Klarna, grundare av Norrsken och en förgrundsgestalt för EA, närmast framträder som en rödstrumpa i ett citat från 2024: ”Jag tycker att rika borde beskattas mycket mer än de gör. Jag skulle gärna se en hårdare fördelningspolitik.” Det går på tvärs med miljardärer i Sverige och med miljardärernas miljardär Jeff Bezos, som i veckan svingade i skattefrågan i sitt hemland. Amazon-grundarens lösning för att utjämna klyftor, eller de två ekonomierna i USA som han kallar det, är inte att han (en av världens rikaste) och hans likar ska betala mer utan snarare att de som tjänar minst ska slippa betala skatt överhuvudtaget. Det finns flera intressanta, ideologiska och filosofiska frågor här. Som om – och i så fall hur mycket – miljardärer är skyldiga landet de blev miljardärer i? Om EA kommer att leda till gott – och hur det förändrar Sverige? Min slutsats är att miljardärerna visst verkar vilja lösa samhällsproblem. De vill bara göra det precis som de själva tycker är bäst – när de har gjort exit. LÄS MER: De lovar att skänka bort en förmögenhet vid exit – därför hakar svenska grundare på rörelsen LÄS MER: BINGO RIMÉR: Var är Martin Lorentzons pengar när vi alla behöver dem? LÄS MER: MIKAEL PAWLO: Därför har Bingo Rimér helt fel om Martin Lorentzons miljarder
