Bingo Rimér har skrivit en krönika där han räknar upp namn på dödade barn och tonåringar och sedan frågar han var Martin Lorentzons pengar är. Det är ett retoriskt grepp som är svårt att opponera sig mot utan att framstå som hjärtlös. Det är förmodligen själva poängen. Men jag tänker ändå opponera mig. Inte mot offren – de förtjänar för övrigt bättre än att användas som inkasseringsuppdrag i en krönika – utan mot en del annat i Rimérs resonemang. Låt oss börja med själva premissen, eftersom hela krönikan står och faller med den: att gängvåldet är en pågående eskalerande kris som kräver en akut privatfinansierad nödinsats. Det stämde 2022. Det stämmer inte 2026. Siffrorna är offentliga. Jag tar dem från en SVT-artikel som publicerades så sent som i december förra året samt SVT:s respektive Kvartals interaktiva grafik över skjutningar i Sverige som är uppdaterade fram till och med april 2026 respektive 20 maj 2026. Under 2022 inträffade 390 skjutningar i Sverige med 62 dödsoffer. Det var det värsta året. I december 2025 hade siffrorna fallit till 143 skjutningar och 43 dödsoffer. I Stockholms län – där flera av Rimérs namngivna offer mördades – har dödsskjutningarna mer än halverats. Från 27 år 2022 till 11 år 2025. Polisens biträdande regionpolischef Tobias Bergkvist säger rakt ut i intervjun: "Vi har lagfört flera och gripit många av anstiftarna utomlands och det påverkar siffrorna." Bredäng, Skärholmen och Sätra – exakt de söderförorter som Rimér lyfter fram som krigszoner – har under 2025 haft fem skjutningar totalt, varav två med personskada. Under 2027 har enligt SVT:s interaktiva grafik hittills sju dödsskjutningar inträffat och enligt Kvartal som är uppdaterad inklusive maj, åtta dödsskjutningar inträffat när detta skrivs den 20 maj. Det är inte perfekt, givetvis, det är rimligt att ha en nollvision, men förbättringen är markant. Skärholmsbon Göte Åström säger till SVT att "polisen är mer synlig och det känns mycket lugnare på torget". Vad ligger bakom? Visitationszoner, anonyma vittnen, sänkta åldersgränser för tvångsmedel, kraftigt utbyggd polis, Tidö-paketen, hemliga tvångsmedel, aktioner mot barn under femton år, samverkan mellan polis och tull och Säpo, framgångsrika utländska gripanden av nätverksledare. Man kan tycka vad man vill om enskilda åtgärder – jag har själv starka reservationer mot några av dem ur ett rättighetsperspektiv – men det går inte att förneka att de fungerar. Kurvan pekar nedåt. Brett. Tydligt. Mätbart. Halverat. > Det Rimér lanserar är inte en lösning på gängvåldet, det är en lösning som > söker ett problem Det betyder inte att problemet är löst. Sprängningarna har samtidigt utvecklats i en annan riktning, vilket är en separat och allvarlig fråga. Men dödsskjutningarna, det Rimér explicit skriver sin krönika om, är under hantering av den institution som faktiskt har monopol på legitimt våldsutövande i ett rättssamhälle. Den heter staten. Den finansieras av skatt. Den är, för en gångs skull, någorlunda rätt riktad. Rimér skriver sin krönika som om vi fortfarande befann oss i nyårshelgen 2023. Det gör vi inte. Det Rimér lanserar är inte en lösning på gängvåldet. Det är en lösning som söker ett problem. VÄLSTÅNDET ÄR INTE LUFT Jag skrev nyligen en text på min Substack om innovation och välfärdssamhälle. En del av av mig vill nu hänvisa till den och låta saken bero. Jag inser emellertid att jag måste säga det igen, för Rimérs krönika är ett ovanligt klart exempel på den ekonomiska analfabetism som präglar ungefär all svensk debatt om miljardärer just nu. Premissen i hela "var är Lorentzons pengar"-genren är att välståndet bara finns där. Som luften. Som en pott vi har att fördela. Frågan blir då bara hur vi delar upp överskottet och då blir det förstås upprörande att en enskild person sitter på 120 miljarder medan en tolvåring blir skjuten i Skärholmen. Men välståndet uppstår inte på något magiskt sätt ur luften. Sverige är ett litet land. Tio-elva miljoner människor. Ingen hemmamarknad värd namnet. Ingen olja, ingen gas, inget kolonialt arv av billiga råvaror. Det vi har är skog, järn och tvåhundra års tur och kompetens. Det räcker inte. Det vi byggt upp till välfärd vilar på att vi gång på gång lyckats uppfinna någonting som världen vill ha. Telefonväxlar, dynamit, kullager, säkerhetsbälten, separatorer, möbler i platta paket, musikströmning, betallösningar. Spotify är ett av få exempel det senaste decenniet på att den motorn fortfarande fungerar. Lorentzons existens är inte problemet i Rimérs ekvation. Lorentzons och andra entreprenörer och småföretagares existens är förutsättningen för att vi har någon välfärd överhuvudtaget. Världen är nämligen inte ett nollsummespel. När en svensk grundare lyckas internationellt så har kakan vuxit för alla. Bolaget anställer, betalar arbetsgivaravgifter, betalar bolagsskatt, bygger ett ekosystem av leverantörer och konsulter. I bästa fall investerar grundaren tillbaka i nästa generation – vilket Lorentzon, för övrigt, gör i ovanligt hög grad och har satsat synnerligen stora pengar i företrädesvis hälsoprojekt som Neko Health och Sand Clinic. > Världen är nämligen inte ett nollsummespel Vi behandlar innovation i Sverige som om den vore ett val vi har, något som kan vänta tills vi rättat till arbetsmarknaden, energipolitiken och skattesystemet. Det är precis tvärtom. Det är genom att uppfinna och bygga nytt som vi får råd med en välfärd överhuvudtaget. Rimérs krönika är ett läroboksexempel på den första typen av tänkande. Lorentzon är en resurs som "vi" har. Pengarna ligger där. Frågan är bara hur vi fördelar dem. Nej. Pengarna ligger inte där. De är kapitaliserat värde av ett bolag som måste fortsätta producera värde för att pengarna ens skall existera om tio år. Lejonparten i Lorentzons förmögenhet är Spotify-aktier. Tar man ut 100 miljarder ur Spotify-aktien för att dela ut till 10.000 barn slår man ihjäl själva motorn. Du dödar gåsen som värper guldägg för att äta middag. DUNBARS TAL ÄR INTE EN SAMHÄLLSMODELL Sedan har vi själva idén. 58.000 grupper om 150 personer. 387 superblock. En digital plattform. En "bostadsrättsförening i nationell skala". Jag måste be om ursäkt för att vara den som säger det, men det här är inte raketforskning. Robin Dunbar är en evolutionär antropolog som observerat att människor tycks ha kapacitet för ungefär 150 stabila sociala relationer. Det är en intressant deskriptiv iakttagelse. Den är inte en normativ samhällsritning. Att hoppa från "människan har 150 relationer" till "alltså skall Sverige delas in i 67.000 administrativa enheter via en app" är ett logiskt skutt som hade fått en förstaterminsstudent i sociologi att rodna. Om någon till äventyrs minns teveserien Lorry tänker jag osökt på Peter Dalles karaktär som besökte Claes Månssons patentverkstjänsteman. Med den skillnaden att Bingo Rimér tycks vara seriös med sitt förslag. > Communities uppstår, de tilldelas inte uppifrån Vi har för övrigt redan testat att dela in samhället i lagom stora enheter där människor förväntas ta ansvar för varandra. De heter byalag, sockenstämmor, församlingar, bostadsrättsföreningar, fackföreningar, idrottsföreningar och Facebook-grupper för Trollbäcken. De fungerar olika bra för olika syften. Det de har gemensamt är att ingen av dem uppstod genom att en miljardär byggde en plattform och tilldelade människor en grupp. Communities uppstår. De tilldelas inte uppifrån. Om plattformen mot förmodan skulle fungera tekniskt, då har vi byggt en infrastruktur där 10 miljoner svenskar registreras i grupperingar baserat på släkt, grannskap och arbetsplats, med en folkvald per superblock. Det är inte ett civilsamhälle. Det är en folkbokföringsapp med politisk överbyggnad. En tjeckoslovakisk byråkrats våta dröm, men inte riktigt förenligt med vår mer fria föreningsbildning. Att 387 är "ungefär lika många som riksdagens 349 ledamöter" är förresten inte ett argument för någonting. Det är ett numeriskt sammanträffande som Rimér presenterar som om vore det en designprincip. Det är som att säga att eftersom det finns 32 tänder i munnen och 32 lag i fotbolls-VM så bör tandvården reformeras enligt FIFA:s stadgar. Man har för övrigt utökat antalet lag till 48 nationer i årets fotbolls-VM. Och 32 tänder räknar med visdomständerna. Det gör det ändå inte rimligt att använda som princip för organisationen av tandvård. "TUR" ÄR ETT SVAGT ARGUMENT Rimérs moraliska grund för att Lorentzon skall ge bort sina pengar är att Lorentzon haft ”tur” och därför har skyldigheter mot dem som haft otur. Det låter rimligt. I fyra sekunder. Sedan blir det problematiskt. Alla som läser den här texten har haft ”tur” enligt någon definition. Men om "tur" är moralisk grund för omfördelning så har vi precis upphävt distinktionen mellan egendom och allmänning. Allt blir ”tur”. Du hade tur som föddes i Sverige. Du hade tur som var frisk i tjugoårsåldern. Du hade tur som hade föräldrar som läste för dig. Konsekvensen av Rimérs princip är att ingenting någonsin egentligen är någons förtjänst, det är bara en lottdragning som samhället när som helst kan ändra vinsttabellen för. Det i sig är en sammanhängande politisk position och den har historiskt slutat illa varje gång den prövats på riktigt. Att Rimér klär den i en mjuk filt av "anständighet" gör den varken mer hållbar eller mer ny. Att kalla Lorentzons insatser för "tur" är som att kalla Zlatans karriär en serie lyckliga rikoschetter. Det är en bekväm berättelse för den som vill hävda ett moraliskt krav på pengarna. Det är inte en sann berättelse. Även om tur alltid spelar en roll i varje framgång. Och i att du som läser den här texten inte just nu försöker jaga bort ett lejon från din familj. Den verkliga frågan är istället: vem skall hållas ansvarig? Här är det som verkligen stör mig och som föranledde mig att skriva den här texten istället för att äta middag. Rimér har träffat statsministern. Det skriver han själv: "Jag satt nyligen i ett möte med statsministern. Ulf Kristersson är en klok man. Han lyssnar." Bra. Det är där frågan om gängvåldet skall ställas och drivas. Inte hos Martin Lorentzon. Hos den person som faktiskt har konstitutionellt ansvar att lösa problemet och en statsbudget på omkring 1500 miljarder att göra det med och som, vilket alltså är hela poängen, redan har levererat på det området. Halverat. På tre år. I de förorter Rimér själv lyfter fram. Men då blir det inte en lika bra krönika, för då handlar det om hemliga tvångsmedel, om resurstillskott till polisen, om socialtjänstreform, om föräldraansvar, om skolan, om integrationen, om migrationen, om åldersregler, om förvar, om utvisning av kriminella utländska medborgare. Ja, hela det obekväma paketet som faktiskt avgör om en tolvåring blir skjuten på vägen hem från badhuset eller inte. Det är inte ett paket man löser med en app. Att istället rikta strålkastaren mot en privatperson som inte sitter i regeringen och inte är ansvarig för rättsstaten är en moralisk omdirigering. Det är att ta det allra svåraste politiska problemet vi har och förvandla det till en sociala medier-callout. MIKAEL PAWLO, entreprenör Bokio, styrelseordförande Supertext, ledamot IVA LÄS MER: BINGO RIMÉR: Var är Martin Lorentzons pengar när vi alla behöver dem?
