Unga män springer runt och avrättar varandra på öppen gata. Polisen räcker inte. Socialtjänsten räcker inte. Skolan räcker inte. Och vi andra? Vi sitter och skrollar. Sebastian Stakset och Det räcker! har väckt Sverige. Artister sjunger gratis på galan. Drottning Silvia står på scen. Rädda Barnen, BRIS, Friends, Polisen, UNICEF, SOS Barnbyar och Barnombudsmannen står bakom. Biträdande rikspolischef Stefan Hector säger att varje samhällsaktör måste ta sitt ansvar. Barnombudsmannen Juno Blom säger att Sverige befinner sig i ett läge vi aldrig tidigare har sett. Men var är Martin Lorentzon? Ingen har tjänat lika mycket pengar på musik i Sverige som han. Artister jobbar gratis för att stoppa våldet. Lorentzon har tjänat miljarder på att vi streamat deras musik. Han har inga skyldigheter att hjälpa. Men han har alla möjligheter. Martin är en smart och duktig affärsman. Men han är också en ofantligt lyckligt lottad människa. Ingen blir miljardär bara på skicklighet. Man har tur. Tur med tajming. Tur med rätt personer i rätt rum vid rätt tidpunkt. Tur att man föddes i Sverige och inte i Somalia. Tur att man inte satt på fel buss vid fel tillfälle. > Vi håller på att bli världens mest själviska land Mikael Janicki hade otur. 39 år, tvåbarnsfar, cyklade till badhuset i Skärholmen med sin tolvårige son en aprilkväll 2024. Visade civilkurage mot ett gäng ungdomar. Sköts ihjäl framför ögonen på pojken. Hans syster Aneta är idag en av initiativtagarna till Det räcker! Rio hade otur. 16 år, på väg hem från gymmet i mars förra året. Träffades av kulor som inte var riktade mot honom. Hans mamma Anneli säger att vi måste se varandras barn, inte bara våra egna. Att det inte är barnen som har misslyckats, det är vuxenvärlden. Hanad hade otur. 19 år, gick ner till Tensta centrum för att handla inför nyår 2020. Två maskerade män på elsparkcyklar öppnade eld in i folkmassan. Hans pappa Libaan har efter sonens död begravt fler än 40 andra barn. Fler än fyrtio. Adriana hade otur. 12 år. Fel plats. Fel tid. Mördarna letade efter någon annan. Tesfamichal Beraki hade otur. 43 år, fotograf precis som jag, på väg mot tunnelbanan efter att ha fotograferat en familjefest i Farsta en junikväll 2023 Vi har alla tur och otur. Det är så livet ser ut. Ingen av oss har gjort oss förtjänta av vår tur. Men den som haft mest tur kan kompensera den som haft mest otur. Det är inte orättvist. Det är anständigt. SVERIGE HAR GLIDIT IVÄG Sverige är idag det sjätte mest ekonomiskt ojämlika landet i västvärlden. Bara USA och några till ligger värre till. Och vi är ett av de länder som rört oss snabbast åt det hållet på kortast tid. Vi som en gång var en symbol för jämlikhet i världen. Det är inte en pikant kuriosa. Det är själva motorn i det vi nu betalar för i blod. Ekonomisk ojämlikhet, mätt i gini-koefficient, är en av de starkaste kopplingarna som finns till kriminalitet bland unga män. Saknar du en väg upp i samhället hittar du en väg runt det. Så har det alltid varit. Så är det överallt. Sverige har samtidigt blivit ett skatteparadis för miljardärer och ett skattehelvete för knegare. Det är undersköterskan som procentuellt betalar för undersköterskorna. Det är pedagogen som procentuellt betalar för pedagogerna. Inte de rika. Det är inte en åsikt. Det är en uträkning. Och här sitter vi i en obekväm mellansits. Vi har gjort oss av med de höga skatterna som en gång byggde det jämlika Sverige. Men vi har aldrig fått den välgörenhetskultur som finns i USA, där miljardärer skäms om de inte ger bort halva förmögenheten. Vi har förlorat det ena utan att skaffa det andra. Vi håller på att bli världens mest själviska land. Och vi märker det knappt. VAD LORENTZON FAKTISKT SKULLE KUNNA GÖRA Martin Lorentzon är värd runt 120 miljarder kronor. Han skulle kunna ge bort 100 av dem i morgon. Varken han eller någon i hans familj skulle märka skillnaden. Inte i den här generationen. Inte i nästa. Inte i den efter det. Ger han bort bara avkastningen är det runt 7 miljarder om året. För alltid. Omräknat är det 700 000 kronor per år till varenda en av de 10 000 barn som lever i den allra värsta utsattheten i Sverige. Varje år. Tills barnen är vuxna och tills nästa generation har vuxit upp och tills tiden tar slut. För att sätta det i perspektiv. Bara Martins årliga avkastning är ungefär tre gånger så stor som alla svenska barnrättsorganisationers totala omsättning tillsammans. BRIS. Rädda Barnen. Friends. Scouterna. Mind. Barncancerfonden. Allt. Tre gånger om. Varje år. > Det vi behöver är en plattform Det är inte en jämförelse jag vill behöva göra. Men den behöver göras. Så vad gör vi? Jag har, som så ofta, en idé. Forskning visar att människan är byggd för runt 150 relationer. Det kallas Dunbars tal. Bortom det blir vi likgiltiga. Det är därför 10 miljoner svenskar inte känner ansvar för varandra. Hjärnan klarar det inte. Men 150 klarar den. Tänk om vi delar in hela Sverige i grupper om 150, byggda på släkt, grannskap, familj, arbetsplats, idrottsförening. 58 000 grupper som kopplas ihop, inledningsvis digitalt. Varje grupp tar ansvar för sina egna. Tittar till sina äldre. Håller koll på sina killar i riskzonen. Hjälper en mamma som inte hinner. En pappa som inte räcker till. Ett barn som ingen ser. Bryt sedan ner det ett varv till. 58 000 grupper delas i sin tur in i 150 superblock. Det blir 387 enheter. Riksdagen har 349 ledamöter. Det är ungefär en folkvald per superblock. En representant per 150 grupper. En människa som faktiskt skulle kunna se sitt Sverige. Det är inte raketforskning. Det är så samhällen alltid har fungerat innan vi blev tio miljoner främlingar. Jag satt nyligen i ett möte med statsministern. Ulf Kristersson är en klok man. Han lyssnar. Men politiker och myndigheter är inte entreprenörer. Det är inte deras fel. Det är inte deras roll. Regeringskansliet bygger inte Spotify. Socialdepartementet bygger inte Klarna. De saknar förmågan, kulturen och tempot. De ska göra annat. Det vi behöver är en plattform. En digital infrastruktur som kopplar ihop människor som vill göra skillnad med människor som behöver hjälp. 58 000 grupper. Tio miljoner svenskar. En app i fickan. Ett organiserat civilsamhälle. Martin Lorentzon byggde Spotify tillsammans med Daniel Ek. Sebastian Siemiatkowski byggde Klarna. Det är två av de största plattformarna som någonsin kommit ur Sverige. De har förändrat hur hela världen lyssnar på musik och hur hela världen betalar för saker. Det är inte en slump att båda kom härifrån. Vi kan bygga plattformar i det här landet. Vi vet hur man gör. Tänk då vad Martin och Sebastian skulle kunna bygga tillsammans om de bestämde sig. En plattform där den enskilda individen kan göra en organiserad nationell samhällsinsats. Där frivilligheten skalas. Där civilkuraget får ett gränssnitt. Där 150 personer i en grupp får verktygen att faktiskt ta hand om varandra. Där 387 superblock kan koordinera sig med varandra på samma sätt som riksdagens 349 ledamöter borde göra men sällan gör. Det är så Martin kan bevisa sin briljans på riktigt. Inte en till miljard. Inte en till investering. Utan att lägga sin kompetens där landet blöder. Finansieringen då? Sveriges femtio rikaste är värda över 2000 miljarder kronor tillsammans. En bråkdel av det räcker för att bygga plattformen, driva den, skala den. Resten kommer från oss. För det här är inte välgörenhet. Det är värnplikt. Det är en bostadsrättsförening i nationell skala. Det är vad ett samhälle gör när det vägrar acceptera att tolvåringar skjuts ihjäl på vägen hem från badhuset. Galor är fina. Tysta minuter är viktiga. Men det räcker inte längre. Vi behöver bygga något som politiker inte är kapabla att göra på egen hand. Det krävs duktiga entreprenörer. Martin, hör av dig. Jag kan vara med på din nästa lunch med statsminister Ulf Kristersson på Riche. Sebastian, du också. BINGO RIMÉR Fotograf, entreprenör och influencer LÄS OCKSÅ: De skänker bort en förmögenhet vid exit - därför hänger svensk grundare på LÄS OCKSÅ: Sagan om Spotify - här berättar vi hela historien
