Jag vaknade tidigt i morse. Gårdagen var verkligen omvälvande. Jag borde vara euforisk – men nu, strax efter fem på fredagsmorgonen, ensam på hotellrummet i Uddevalla börjar istället tankarna att snurra. “Hur uppfattade folk mig egentligen? Hördes det hur nervös jag var? Lät jag för kaxig? Dryg?”. Knappt 15 timmar tidigare hade jag på skakiga ben och till dånande musik klivit upp på scenen i Agnebergshallen för att berätta om min entreprenörsresa med Breakit. Normalt har jag det lite osympatiska draget att jag faktiskt gillar att stå i strålkastarljuset. Jag blir inte nervös, tvärtom trivs jag med att stå i centrum (det är ett tydligt drag av narcissism där, jag vet). Men den här gången var det annorlunda. Att återvända hem till sin gamla gymnasieskola är speciellt. Alla de dryga 1000 personerna i publiken var naturligtvis inte på plats för att just jag stod på scen. Men där fanns klasskamrater, goda vänner och gamla barndomskompisar. Människor som betytt och fortfarande betyder oerhört mycket för mig. Och för dem ville jag verkligen visa min bästa sida. Säkert fanns det en stor dos fåfänga i det – jag ville helt enkelt glänsa extra mycket på hemmaplan. Så hur gick det då? I hotellsängen vrider och vänder jag på mig. Det är omöjligt att somna om. Istället analyserar jag mitt framträdande i detalj, om och om igen. Till sist kliver jag upp och börjar skriva på texten du nu läser. I början är det lätt ångestfyllt att formulera mina intryck. Men i takt med att orden hamnar på skärmen händer faktiskt något. Självtvivlet tonar äntligen bort. Istället börjar de ljusa känslorna från gårdagen ta över. Alla fina människor som kom fram efteråt, de inspirerande samtalen som uppstod spontant, nya kontakter som knöts. Men framför allt värmer middagen på gamla klassiska Mortens tillsammans med Bengt (som åkt 58 mil från Sundsvall bara för min skull), Micke och Anders. Mina fina barndomsvänner från Ljungskile som jag avslutade gårdagskvällen med. Den middagen var det som på djupet betydde något igår. TACK Uddevalla! För energin, värmen och för att jag fick komma hem och vända ut och in på mig själv en stund. Det blev ett minne för livet. LÄS MER: Dubbelspel, miljardärer och en kniv i ryggen – här är min ocensurerade story om Breakit
