Häromdagen skrev jag en text som tog utgångspunkt i ett inlägg på Linkedin signerad Voi-chefen Fredrik Hjelm. Han uppmuntrade vänner och kollegor att, likt han själv, hänge sig helt och hållet, dag som natt, åt AI-racet. Go, go, go – eller missa! Typ. Det var ett intressant perspektiv från en person som pratat mycket om sin kamp med stress och utmattningsdepression. Det säger väldigt mycket om vår tid, tänkte jag. Om work-life-balance är helt ute i och med AI-rushen, vad händer då med alla som har ett liv att balansera? Alltså inte är en 30-årig ”dinkie” (double income, no kids), utan kanske en kvinna med familj som redan tar ett större ansvar för hemarbete (eftersom vi till syvende och sist lever i en ojämställd värld). Kommer hon tvingas stå kvar på perrongen och se AI-tåget rusa iväg? Nog för att jag hade väntat mig reaktioner. Det retar alltid någon när man skriver att kvinnor och män inte har jämn spelplan. Men ändå! Vilka udda reaktioner, som helt missar poängen. Det heter i Linkedin-poster och kommentarer från bland annat Julia Delin och Ida Hansson Brusewitz att det bara är att outsourca, köp städhjälp, få AI att ta hand om livspusslet, tyck inte synd om kvinnor – hjälp dem accelerera och för guds skull, nämn inte ojämställdhet – då blir den bara värre. Två saker slår mig (eller kanske tre): * Det är mer självklart att AI ska hjälpa kvinnor – än att en man gör det. * Man måste ha det rätt gott ställt om ens lösning är: Köp bara hjälp! Och sedan är det den här tredje grejen. Det verkar som att mitt i AI-ruschen så ska det råda något slags undantagstillstånd. Inget annat är av värde när AI-entreprenörerna gör sin grej. Det får stå tillbaka. Klimatet, inkludering, jämställdhet, work-life balance, psykisk hälsa – ut med det bara. För nu handlar det om Anthropics senaste uppdaterade språkmodell. KRAVET: FÖRSKOLA – FÖR VÅRA! Den attityden märks när vi journalister ringer för att fråga om något annat än tekniken. Den attityden märks i den totala gräddfil som entreprenörerna Fredrik Hjelm, Anton Osika, Joel Hellermark och Johannes Schildt nu kräver i en stort uppslagen debattartikel i DI, publicerad igår. Den handlar om att de vill rekrytera internationell topptalang till sina bolag, topptalang som tackar nej eftersom de har familj och alltså behöver barnomsorg. De skriver: ”Inför ett AI-visum med svar inom två veckor. Bredda och förenkla expertskatten så att den konkurrerar med villkoren i USA. Säkerställ att en nyckelrekrytering kan få samordningsnummer, boende, skolplats och förskola utan att köa i månader. Det är inte stora reformer. Det är respekt för människors tid.” Alla andras tid då? Alla andras barn som står i kö? Var är entreprenörernas respekt för dem? Visst finns ett gap mellan de som hakar på AI-racet och de som väntar, men det gapet handlar inte bara om tekniksprånget. Kanske lite respekt och förståelse för andra skulle hjälpa till att jämna ut spelplanen en smula? LÄS MER: HANNA ÅKESSON: Work life-balance är dött – och Voi-chefen går otippat nog i bräschen
