Jag startade mitt bolag för sju år sedan för att skapa ett liv där jag kunde balansera arbete och frihet på mina egna villkor. Jag ville använda min utbildning fullt ut, men samtidigt flytta hem till min hemstad i mitten av Sverige – där jobben jag drömde om inte fanns. Mina medgrundare och jag var överens om en sak: vi skulle göra det på vårt sätt. Utan riskkapital. Vi ville bygga något långsiktigt och sunt, i vår egen takt. Men ganska snart stod vi inför ett val. Antingen lägga ner drömmen om att bygga ett AI-bolag med potential att skala brett, eller ta in kapital för att hålla visionen vid liv. Vi valde det senare. Fredagen den 13 mars 2020 var sista dagen för vår första nyemission – dagen efter den värsta börsdagen i modern tid. Vi sänkte vår värdering och kämpade i ytterligare några månader innan vi till slut stängde rundan. Det var vår första sipp av den beroendeframkallande pre-seed-gateway-drogen. Vilket rus. Vår idé var nu validerad, inte av kunder, utan av investerare. Allt kändes möjligt. > Vår idé var nu validerad, inte av kunder, utan av investerare Men någonstans på vägen förändrades drömmen. Från att lösa riktiga problem till att jaga något annat – något glänsande, nästan mytiskt. Vi började drömma om att bli en enhörning. Och vi började arbeta med blicken fäst vid fel pris. När du tar in pengar kommer pressen. Du måste växa, leverera, bevisa att du förtjänar investerarnas förtroende. Så du höjer burn rate och anställer fler. Eftersom investerare investerar i team måste teamet se imponerande ut inför nästa runda. Men det är sällan någon som frågar om alla faktiskt är redo för det hårda, röriga, verkliga arbetet bakom rubrikerna. Du har växlat upp för tillväxt, men har du egentligen hittat product market fit? Eller är du bara på väg att bli en Capitaholic – en entreprenör beroende av sitt nästa kapitalrus? Vi hade inte hittat vår PMF, och snart behövde vi en ny runda för att överleva. Det kändes enklare än att möta baksmällan. Den andra rundan kom under toppen av covid-optimismen. Techvärlden gick på steroider och vi hängde med. Vi dubblade teamet och fokuset låg på fler loggor på väggen snarare än lönsamma projekt. Vi pratade affärsvärde, men inte alltid intäkt. Eftersom vi fortfarande inte hade hittat vår nisch testade vi flera spår samtidigt – vilket krävde fler utvecklare, fler säljare, fler data scientists. Bolaget växte, men det gjorde kostnaderna också. > Bolaget växte, men det gjorde kostnaderna också Investerare vill se att du riktar dig mot en mångmiljardmarknad. Det gör en sylvass nisch svår att motivera, trots att det är det bästa vapnet för lönsam tillväxt. För oss gjorde det att vi förblev vertikalagnostiska och hamnade i ett ad hoc-träsk som inte skalar. Vi höll farten uppe länge, även efter utbrottet av kriget i Ukraina. I slutet av 2022 var vi nära att stänga en ny VC-runda till en ännu högre värdering, men föll precis på mållinjen. Istället fick vi rädda bolaget med lån och en down round. Ruset var över. Vi hade officiellt gått från förnekelse till beroende. Istället för att gå in i rehab intalade vi oss att vi snart skulle nå stabil mark. Att intäkterna snart skulle växa ikapp den kostym vi sytt. Tack vare den där vackra entreprenörsnaiviteten var det fortfarande roligt. Vi växte, vi hade kunder, vi hade ett fantastiskt team på över 20 personer i tre städer. Men varje fest tar slut. För oss hände det i början av 2024. Vi tappade några kunder, budgeten sprack innan året ens börjat, och vi tvingades skära ner. Vänner och kollegor fick gå. Vi skalade ner för att slippa göra det igen, men det hände två gånger till innan året var slut. En av dem som fick lämna var min fästmö. En annan var en väldigt nära vän. Då insåg jag att jag lämnat den andra fasen av beroendet. Det här var baksmällan. Och det var dags för rehab. Men rehab är svårt när makroläget är iskallt och riskkapitalets baksmälla lång och brutal. Vi gjorde allt vi kunde. Jag till och med sparkade mig själv. Till slut nådde vi point of no return och gick i konkurs. > Till slut nådde vi point of no return och gick i konkurs Det är lätt att peka på externa faktorer, men sanningen är att vi byggde ett system som gjorde oss beroende av kapital. Vi försökte växa snabbare än vi borde, sprang i fler riktningar än vi hann tänka. Vi glömde vad vi egentligen byggde – och för vem. Nu börjar jag om. Jag har köpt tillbaka bolaget, men med ett helt nytt mindset. Den här gången vill jag bygga något hållbart, på riktigt. Något som inte kräver nya rundor för att överleva. Jag vill utforska motsatsen till riskkapitalets tempo. En nykter syn på tillväxt - som alkoholfria drinkar som fortfarande smakar sött. JACOB KIHLBAUM, grundare av Binary Brains och nyhetsbrevet capitaholic.com
