“Ibland sov jag på en handduk i sängen, men det hjälpte inte. När det var som värst behövde vi byta lakan varje morgon. Bara vetskapen varje dag om att jag skulle vakna ännu en natt var extremt jobbigt.”
Vid 47 års ålder kom de smygande, svettningarna på nätterna. Vad Anette Nordvall, venture partner på riskkapitalbolaget Butterfly, inte visste då var att hennes livsstil snart skulle förändras avsevärt. Sakta men säkert förvärrades vallningarna, som blev både svårare och förekom oftare. Ett par år efter att det hände första gången stördes sömnen varje natt, som i sin tur bidrog till irritation och kort stubin.
Till slut fick investeraren nog.
“Jag kände att jag inte kunde ha det så i flera år till. Jag var tvungen att göra något åt det.”
Istället för att ta hjälp av ett östrogenpreparat, som både hennes mamma och syster tipsat om, gjorde Anette Nordvall egen research om metoder för att göra klimakteriet hanterbart.
“Jag är inte emot medicin men jag är ganska holistiskt lagd och vill bara ta läkemedel om jag verkligen är tvungen.”
Hon vände sig till litteratur om kost och den indiska ayurvediska läran, som pekade på fördelarna med en vegetarisk diet. Beslutet var enkelt. Att minska på vissa kryddor i hennes annars kryddstarka matlagning var desto svårare, men det hjälpte. Ett år senare kände hon att även kaffe och alkohol triggade värmen som blossade upp i kroppen. Det förstnämnda trappades ned på avsevärt. Alkoholen slutade hon helt med.
“Det är lätt att ta ett eller ett par glas vin under en middag eller på en after work. Vanan var så stark att jag valde att gå ett 12-stegsprogram för att verkligen sluta. Att gå programmet var ett bra sätt att känna ett tydligt ‘varför’, en starkare anledning till att verkligen sluta.”
“Nu har jag inte druckit alkohol på nästan 11 år och det känns jättebra.”
Förändringarna slutade inte där. Yoga, mindfulness och meditation blev en stor del av vardagen, något hon beskriver som en “ofantlig hjälp.”
“Det har varit ett sätt att reflektera över vad det var som hände och över den kraft som kändes i kroppen”, säger den idag 62-åriga investeraren.
“Man får liksom nog generellt under klimakteriet. Saker ställs på sin spets. Jag upplevde att jag ifrågasatte gamla arbetsmetoder och rutiner och att min ‘bullshit’ radar tilltog", säger Anette Nordvall, som även är ordförande i Centerkvinnorna i Stockholm.
Hur påverkades ditt arbetsliv?
“Jag hade inte en fast anställning utan investerade, så jag släpade ju runt på alla möjliga projekt och var ganska flexibel med hur jag disponerade min tid, så det gick bra att jobba ändå”, säger hon och konstaterar samtidigt att hon inte var särskilt förberedd inför klimakteriet.
“Man vet att det är något som alla kvinnor går igenom, men det tänker man inte på när man är mitt uppe i livet”, säger Anette Nordvall, som också anser att det inte pratas särskilt mycket om övergångsåldern, trots att det kan påverka kvinnor under många år.
***
“Människor vill vara i sammanhang med starka människor, inte med svaga.”
Argumentet för att inte intervjuas öppet om klimakteriet var slående. Men kanske var det också sant. Att det kom från två män fick techprofilen, som vi här kallar Anna, att sucka. Samtidigt tog hon det till sig. Vem vill riskera att framstå som något annat än stark? Av den anledningen har hon valt att medverka med ett annat än sitt riktiga namn i den här artikeln.
“Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för att jag berättar om besvären jag hade eller att det ska slå mot mitt bolag för att jag kanske uppfattas som svag. Men samtidigt måste man kunna prata mer om sånt här”, säger Anna som förutom mångårig vd för det egna företaget även har erfarenhet som ledamot i en lång rad tunga bolagsstyrelser.
Hon minns den där dagen, för nästan sju år sedan.
En presentation inför kollegorna stod på schemat. Medarbetarna samlades runt bordet framför henne. Småpratet tystnade när Anna tog ton. De familjära ansiktena lyssnade engagerat. Plötsligt slog det till. En hjärtklappning som inte gick att ignorera.
“Jag är van vid att föreläsa och prata inför mängder av människor. Men då kände jag inte igen mig själv och jag förstod inte varför”, säger Anna om händelsen.
Veckorna som följde kände hon sig allt mer nedstämd.
“Det var som att kroppen var i sorg, som att den omslöts av en nattsvart tung dimma. Fram till dess hade jag aldrig varit deprimerad. Trots att jag har haft många motgångar i livet hade jag aldrig känt som jag plötsligt kände då."
Mörkret tilltog. Ett par månader efter hjärtklappningen sökte hon sig till vården.
“Jag frågade om det hade med klimakteriet att göra, men läkaren trodde att jag var stressad. Jag hade ju inte några av de klassiska symtom, som svettningar.”
“Jag har alltid haft många järn i elden och vardagen var sig lik, så det måste vara något annat än stress, kände jag. Jag fick rådet att börja träna mer, vilket i och för sig var ett väldigt bra råd. Men jag kände att jag inte blev bemött så som jag hade hoppats.”
Efter att ha träffat två läkare som konstaterade samma sak – stress – vände sig Anna till egna efterforskningar. Det ledde henne till “Klimakteriekärringar”, en sluten Facebook-grupp för kvinnor i övergångsåldern.
“Jag gjorde ett inlägg, berättade om mina symptom och frågade om någon annan upplevt något liknande. Snabbt svarade flera personer som skrev att det jag beskrev är några av de vanligaste symtomen."
Hur var det möjligt? Läkarna hade ju sagt att depressionen hon upplevde orsakats av stress. Nu stod hon inför ett vägval.
“Jag kände att det inte var ett liv värt att leva om jag fortsatte må som jag gjorde. Så jag kontaktade vården igen och bad om ett hormonpreparat”, säger hon, och beskriver det som ett stort beslut.
“Min mamma har haft bröstcancer två gånger och det kan ligga i släkten. Det gör att jag inte ska ta den här typen av läkemedel, då det kan bidra till att jag också blir sjuk. Men jag kände att jag får hellre cancer än att må som jag gjorde”, säger företagsledaren, som idag är i 50-årsåldern.
Kort därefter hade hon fått tabletterna utskrivna av en läkare som konstaterade att hon sannolikt var i klimakteriet. Några veckor senare mådde hon som vanligt igen.
Var du rädd?
“Jag var rädd för att få cancer. Men jag hade inte valt att göra någonting annorlunda. Det var inget liv värt att leva, så som jag mådde då.”
“Min syster har inte känt någonting alls av klimakteriet. Det är så förbannat orättvist”, säger hon och skrattar till.
Depressionen var det svåraste, men inte det enda besväret, fortsätter hon.
“Jag fick sömnproblem också. Det är klart att det påverkade min vardag, men jag har pannben så jag körde på ändå. Men det fanns vissa dagar när jag inte var lika alert som vanligt.”
"Framförallt gjorde klimakteriet mig till ett monster hemma. Min stackars sambo förstod ingenting när jag plötsligt kunde explodera eller brista ut i gråt för att mjölken var slut.”
Under klimakterieåren försökte hon sluta med hormonpreparatet vid ett par tillfällen. Båda gångerna tog det inte mer än ett par månader innan det hon beskriver som “ett nattsvart mörker” kom tillbaka.
“Det gick snabbt att hamna i det där djupa avgrundshålet igen. Det var otroligt läskigt. Då var det ingen tvekan om att börja ta preparatet igen. Men vid det laget hade jag tagit det i flera år och jag ville inte ta det för länge, med tanke på riskerna.”
Hon återgick till egna efterforskningar och fann vad som kallas för bioidentiska hormoner som, enligt hennes egen tolkning, var bättre för kroppen. Att få det utskrivet var däremot svårare än när hon bad om det första preparatet – det var något som läkarna hon träffade tyckte var “mambojambo”, menar hon. Genom Facebook-gruppen tipsade andra användare om en privat klinik där de fått receptet utskrivet, och som även hjälpte Anna.
“Jag tar fortfarande de bioidentiska hormonerna, men i lägre dos än tidigare. Det andra preparatet har jag slutat med, men jag går ändå på regelbundna kontroller för att upptäcka bröstcancer tidigt, om jag skulle drabbas”, säger vd:n.
***
“Jag tycker inte att det finns en tabu, men det är ju ändå inget man pratar om direkt, i alla fall inte i arbetslivet.”
Karin, som egentligen heter något annat, är vd på ett av techsfärens hetaste skönhetsbolag. Dessutom har hon flera styrelseuppdrag i samma bransch.
“Jag känner inte att varumärket behöver förknippas med klimakteriet, utan det ska bara handla om bolaget”, säger hon om anledningen till att hon inte vill medverka med sitt riktiga namn i den här artikeln. Likväl anser hon att det är ett ämne som inte lyfts tillräckligt.
Enligt egen utsago har hon inte drabbats särskilt hårt av de besvär som klimakteriet kan innebära. Men det har inte gått obemärkt förbi. Långt ifrån. Framförallt har hennes tidigare goda sömn påverkats.
“Nu är jag väldigt lättväckt och vaknar flera gånger varje natt. Jag blir också väldigt varm under nätterna, och det är mycket på och av med täcket hela tiden. Jag känner mig aldrig riktigt utsövd”, säger hon och berättar att det har pågått i närmare tre år nu.
“Det är ju inte så att jag inte kan jobba, men det är klart att det är sjukt jobbigt att känna att man nästan alltid skulle ha behövt sova mer.”
Hon har valt att inte vända sig till vården för att få hjälp, mest på grund av eventuella risker med hormonella preparat, menar vd:n.
“Men om det skulle bli värre skulle jag nog överväga det.”
Hon har däremot valt andra vägar, i form av strikta rutiner, för att parera förändringarna i kroppen. Vitaminer, betydligt mindre alkohol, 10.000 steg om dagen, ordentlig nedvarvning under kvällar och att alltid gå och lägga sig samma tid är numera av högsta prioritet.
“Jag engagerade mig knappt i mitt välmående tidigare. Nu måste jag göra ett aktivt val att göra det. Slarvar jag så mår jag sämre snabbt”, säger hon och konstaterar att sömnen försämras och att hon känner sig tröttare om rutinerna rubbas.
Skulle du kunna prata om din upplevelse av klimakteriet i arbetslivet?
“Nej, det skulle jag faktiskt inte göra. Absolut med mina närmaste kollegor i lunchrummet, men jag skulle inte ta upp det annars. Men jag pratar inte så mycket om mitt privatliv över huvud taget på jobbet, så det hänger kanske ihop med hur jag är som person.”
***
Precis som Anette Nordvall var Lena Apler oförberedd.
“Jag hade aldrig reflekterat över vad som komma skulle. Plötsligt fick jag oväntade humörsvängar och jag blev väldigt ilsken utan att förstå varför. Jag kände inte igen mig själv”, säger investeraren och Collector-grundaren, som idag är 73 år, om den första tiden i klimakteriet.
Vad hon beskriver som “omotiverade vredesutbrott" riktades såväl mot personer hon ansåg ha uttryckt sig felaktigt som mot trafikanter i bilköer.
“Saker som egentligen var helt normala, triviala, fick mig att gå igång på alla cylindrar. Man är inte jättenöjd med sig själv just då. Man vet att man överreagerar, men det går inte att stoppa sig själv.”
Hon hade även flera svettiga nätter som ledde till dålig sömn.
Så en dag förstod hon. När kvinnan i kassan på en liten gårdsbutik ursäktade sig för svetten som rann nedför kinderna, och beklagade sig över sina fruktansvärda klimakteriebesvär, misstänkte investeraren vad hennes symtom berodde på.
Ett par månader efter att de första besvären gjort sig tillkänna fick Lena Apler hjälp av sin gynekolog. Hon fick hormonpreparat utskrivet. Några dagar senare försvann symptomen.
”Reaktionen jag fick när jag någon gång nämnde klimakteriet var beklagande kommentarer eller generad tystnad, ungefär som att man skulle ha nått bäst före-datum. Därför undvek jag att tala om det.”
“Det är 20 år sedan, men jag upplever inte att det är så stor skillnad idag. Det finns en annan medvetenhet nu och mer hjälp att få, men det pratas fortfarande inte särskilt mycket om det”, säger investeraren som tillägger att hon inte kan minnas att hon någonsin haft ett samtal som snuddat vid klimakteriet i arbetslivet. Det har aldrig kommit på tal.
Varför tror du att det är så?
“Jag tror att det fortfarande är skamfyllt, precis som att mens har varit skamfyllt länge. Det var ju först häromåret som det började bli mer normalt att prata om, trots att det är något som halva populationen lever med. Samma sak är det ju med klimakteriet.”
Kanske har det något att göra med ungdomsnojan som råder, att minsta lilla ålderstecken måste döljas.
“Den kognitiva eller fysiska förmågan försämras inte i klimakteriet och det finns hjälp att få om man vill ha det. Åldrandet i sig gör att man så småningom tappar lite tempo, men så är det ju för både kvinnor och män.”
Varken privatlivet eller arbetslivet behöver påverkas nämnvärt av övergångsåldern, menar hon.
“Det är klart att det kan vara väldigt omvälvande för många om man inte får den vård man behöver. Men får man hjälp är det bara att köra på som vanligt. Och det här måste man prata mer om. Det är ett bra sätt att avdramatisera någonting som är ytterst normalt.”
Femtech-bolag, som riktar in sig på kvinnohälsa, verkar ha fått ett uppsving de senaste åren. Vad tror du att det beror på?
“Jag tror att det är ett ämne som har blivit okej att lyfta fram i ljuset. Många har länge haft ett latent behov och intresse av den här typen av tjänster och produkter. Det är bara konstigt att kvinnohälsa inte fått mer utrymme förrän nu, särskilt i och med att det länge har funnits ett stort intresse för hälsa i övrigt”, säger investeraren som tidigare har backat femtech-bolaget Redlocker.
“Det är en våg som dundrar fram, en våg som borde ha kommit för länge sen.”
***
Startup-vd:n Sara är kluven.
“Jag vill inte vara ansiktet utåt för klimakteriet, men det är samtidigt något som är väldigt viktigt att prata om”, säger hon om varför hon vill intervjuas under ett annat än sitt eget namn.
Likt Karin menar Sara att hon inte har påverkats särskilt mycket av klimakteriet, jämfört med historier hon hört från andra. Men den vardagliga stressen upplever hon ha ökat de senaste åren samtidigt som hon har fått svårare att sova. Efter ett besök hos gynekologen för ett par år sedan fick hon reda på att hormonnivåerna sjunkit. Hon har tagit östrogenpreparat sedan dess.
“I efterhand kan jag tycka att det är lite tveksamt att bara mäta det en gång och få hormonerna utskrivet, eftersom östrogennivåerna varierar. Jag är alltså inte säker på att jag är i klimakteriet, men kan se en del tecken”, säger Sara, som idag är i 50-årsåldern.
Men du väljer ändå att fortsätta med tabletterna?
“Ja, jag vill ju må så bra som möjligt. Preparatet har inte fått mig att må betydligt bättre, men jag mår inte sämre av att ta dem så det är onödigt att chansa, och jag bedömer inte att riskerna med att ta tabletterna är tillräckligt höga för att inte ta dem.”
“Det har också blivit tydligare att det är viktigt att träna mer. Jag försöker få in minst två pass i veckan.”
I arbetslivet pratas det sällan om klimakteriet, menar hon. Men mellan de närmsta väninnorna är det annorlunda.
“Det är typ det som vi pratar om.”
Hur går diskussionerna?
“Vi pratar till exempel om att man sedan klimakteriet generellt inte har samma tolerans för sånt som man vet är skevt. Man har liksom inte tålamodet längre. Att det svenska näringslivet har en patriarkal kultur och att vi inte tolererar män som använder sig av maktstrategier är en sån sak”, säger hon.
“Att man stod ut med det när man var yngre är en sak, men nu är vi så jävla trötta på det.”
Hon tar en kort paus.
“Jag tror att många kvinnor i powerpositioner känner sig ganska ensamma när de blir lite äldre. Startup-scenen är mansdominerad, både när det gäller entreprenörer och riskkapital.”
Av den anledningen är det inte konstigt att kvinnor inte vill prata om något som kan tolkas som en svaghet, som klimakteriet, menar hon.
“Men jag tror att det skulle vara bra om man vågade vara mer öppen med det. Det är många lite äldre kvinnor i näringslivet, mig själv inkluderat, som undrar om det finns en naturlig plats för oss, särskilt i techsfären där unga killar idoliseras. Men självklart har vi mycket att tillföra.”