Dagligen läser jag rubriker om individer som firar att de “landat en investering”. Ett axplock från Breakits senaste rubriker:
15 mars: Populära utmanaren får in nya miljoner
15 mars: Nya miljoner in till systrarna Fahrmans badkläder: “Förstärker teamet"
14 mars: Artportable tar in nya pengar – för att vända till svarta siffror
Podcast-värdar som entusiastiskt hyllar idén om att “köra en MVP, targeta din målgrupp, ta in kapital och skala järnet”. Låter det bekant?
För er som inte är helt flytande på konsult-svenska så betyder det att en entreprenörs ägande har spätts ut. Det vill säga: entreprenörer äger nu mindre av sitt företag. Värt att fira? Knappast.
Riskkapitalets vara eller icke vara är en trendfråga. I takt med att tech-sektorn vuxit fram har epitetet blivit mer och mer accepterat. Det har gått från att vara en avart till att bli normaliserat och nästintill en standard. Framförallt inom just techbranschen.
Det i sig är inte konstigt. Tech är en bransch som bygger på logiken att investera tungt initialt – för att i framtiden kamma hem storvinsten, tack vare nästintill hundraprocentiga bruttomarginaler. Mjukvara som i princip går att skala i all oändlighet. Därför är riskkapitalet inom tech fullt rimligt. Hög risk, stor belöning.
Det jag däremot inte kan förstå är när entreprenörer i andra branscher firar att de “landat en investering”. Ofta i konsumentfokuserade branscher. Det kan vara badkläder, affischer och smink (som rubrikerna i inledningen av denna text refererar till). Helst med anknytning till ehandel.
Riskkapital har som affärsidé att sälja sina innehav. Köp billigt, sälj dyrt. De är specialister på att dra upp värdet på bolag. Ofta med en plan på tre till fem år. Helst inte längre än så. Fem år. Max. Där målet är nästa kapitalrunda. Nästkommande “exit”. Att sälja av innehavet. Gå vidare. Skilsmässa. Är detta verkligen rätt fokus?
Under dessa tre till fem år kommer dessutom risknivån skruvas upp rejält. Helst till max. “Fail fast”. Skala fort or die trying.
Ja, jag vet att alla inte sitter med ett eget sparkapital för att gå från dröm till verklighet med sitt företag. Ja, jag vet att alla inte har en livssituation som tillåter två år av sitt liv helt utan inkomst. Ja, alla är inte vita män som har gräddfil i samhället i största allmänhet. Pengar behövs för att starta bolag – så är det.
Min poäng är att det finns andra vägar att gå. Bättre vägar. Där riskkapital bör ses som en absolut sista utväg – inte en startpunkt. En osund norm som vi behöver bryta.
Så, vad göra istället? Prata med din bank. Banklån har i urminnes tider varit en väg för finansiering av ditt företag. Börja där. Prata med Almi. Mamma staten har en del lån som passar företag av olika storlekar och faser. Nyttja det.
Framförallt, ha inte så bråttom. Bygg en hållbar affär som är lönsam och växer stadigt över tid. Ja, ditt kassaflöde kommer vara utmanat i takt med att du växer men så länge du är lönsam så kommer banken hjälpa dig på vägen.
Jag tror många entreprenörer inte förstår att riskkapital är en Faustisk pakt, där du säljer din själ (aktier) för tillfällig tillväxt. En dans med djävulen. Du hamnar i en evig jakt på nästa finansieringsrunda, förlorar fokus på att bygga en lönsam verksamhet och drömmer om exitstrategier snarare än långsiktig tillväxt.
Det är dags att sluta fira riskkapitalet – för det är ju faktiskt ett kvitto på att du inte får ihop det.
TOM FLUMÉ, grundare och vd Moss & Noor.