Hur är en bra chef? Ställ frågan på vilken ledarskapskurs som helst och du får svar som: Lyssnande, driven, strategisk, empatisk, ärlig, tydlig, visionär och resultatinriktad. Chefen ska förstås bottna i företagets värderingar också. Duktig på att rekrytera är ett måste – med en kombination av relevant erfarenhet och ungdomlig hunger. En kalkylerande analytiker, en varm medmänniska och en effektiv supersäljare – allt i en och samma person. Fortsätter man skriva på kravprofilen har man snart fått fram en beskrivning av världens mest perfekta människa, som inte existerar. Trots att alla egentligen inser det orimliga i detta fortsätter fortsätter vi att framhålla just mer ledarskap som vägen till förbättring. Denna ledarcentrism samexisterar märkligt nog med ett ideal där medarbetarna förväntas vara självgående med starkt eget driv. Trots att vi är starka individer, som klarar det mesta själva, är vi samtidigt i behov av en chef som håller oss i handen jämt och ständigt? Och omvänt: Chefen förväntas vara en mycket aktiv och coachande ledare – till personer som egentligen inte behöver det? Om vi accepterar att detta är en paradox som strider mot sunt förnuft öppnas vägen mot ett nytt ideal för relationen mellan medarbetare och chef. Detta blir särskilt relevant om vi beaktar den forskning som visar hur sällsynt det är med riktigt lyckade chefer. Det är helt enkelt väldigt svårt att vara chef, vilket också leder till psykisk ohälsa bland framförallt yngre ledare. Cheferna går varje dag balansgång mellan viljan att fatta snabba och tydliga beslut (men riskera att uppfattas som en diktator) och å andra sidan viljan att lyssna, coacha och inkludera (vilket även det kan gå över styr när chefen blir mer av en förskolepedagog som ska “ta hand om” de anställda). Min uppfattning är att vi borde sänka förväntningarna på vad ledarskap kan åstadkomma. Det är inte chefen som ska förmå medarbetarna att leverera. Det ska medarbetarna i grunden ta ansvar för själva. “Det är inte jag som avgör om vi lyckas. Det är du”, som en duktig vd och startup-grundare jag känner brukade säga till alla nyanställda. Genom att göra upp med bilden av toppchefer som “supermänniskor” minskar vi den ibland omänskliga pressen på ledare. I stället blir vi alla vuxna människor med realistiska förväntningar på varandra. Vilka mer måttfulla krav kan vi då ställa på exempelvis en vd i ett mindre techbolag? För mig kokar det ner till 5 grundläggande kriterier: * Våga sätta ner foten. En vd måste våga fatta beslut, även beslut som gör medarbetare besvikna. * “Det är mitt ansvar”. Ibland misslyckas företag med att nå fullt rimliga mål. Vd ska då ta ansvar för det och äga sina eventuella misstag. Hårdraget handlar det om att styrelsen ska ha ett svar på frågan: “Vem ska vi hänga om allt går åt skogen?” * Driva förändring i linje med ägarnas vilja. Ägare, vd och styrelse måste vara överens om färdriktningen – och vd:s operativa beslut måste återspegla det. * Åtgärda arbetsmiljöproblem. Direkta arbetsmiljöproblem, typ kollegor som trakasserar andra, måste hanteras. * Följa lagar och regler. Skatter ska betalas, avtal ska hållas och så vidare. Men för att fullfölja resonemanget och ställa upp en realistisk kravprofil måste vi också fråga oss: Vilka egenskaper är inte ett krav? För egen del känner jag att jag kan klara mig utan följande saker hos en toppchef: * Inspirerande kommunikatör. Trevlig egenskap och helt klart en bonus – men kanske överskattat? Klart viktigare dock om man är en grundare som ska rekrytera de första medlemmarna till ett startupteam. * Aktiv coach. Riskerar att bli en curlingförälder till de anställda. Bättre att delegera uppgifter och ansvar, vänta en månad och sedan följa upp. Detta gäller för en vd – om du är säljchef för 10 juniorer måste du förstås vara aktiv varje dag. * Specialist. En vd måste inte kunna allt om branschen och tekniken. Det viktiga är att förstå och genuint bry sig om kundernas behov. * Strateg. Det måste finnas en driven person med viss strategisk begåvning bland nyckelpersonerna. Men den rollen kan ligga på till exempel styrelseordförande. Jag tar hellre en vd som levererar resultat än en strateg – hellre en doer än en thinker. * Trevligast på kontoret. Självklart ska vd bemöta alla med respekt och visa allmänt hyfs men någon betagande charm är inte nödvändigt för mig. Kanske borde vi vända hela kravprofilen upp och ner? Och istället för positiva egenskaper hos en chef fokusera på vilka negativa karaktärsdrag vi vill slippa? Att vara ledare är trots allt en roll för generalister – ett uppdrag som blir lättare att utföra om vi har åtminstone hyfsad förståelse för både teknik, sälj, administration och så vidare. En bra vd ser till att alla har rätt grundförutsättningar och att ingenting på firman ballar ur. Men sedan är det upp till var och en på företaget att dra sitt eget strå till stacken för att lyckas. Vill du vara först med det senaste? Ladda ner Breakits app här och aktivera pushar – då missar du aldrig en viktig nyhet.
