Det var min fru som fick mig att se klart. Själv tänkte jag att det bara var lite vanlig ångest.
Inget att bry sig om. Bara bita ihop och köra vidare.
Men hennes ord fick mig att till sist dra i nödbromsen:
“Det är ju solklara tecken på en utmattningsdepression. Du måste agera nu – annars blir det bara värre”.
Hur hade jag hamnat här?
Det finns såklart inget entydigt svar men en viktigt förklaring var sorgligt nog vårt initiativ Shift.
Shift, som var mitt stora hjärteprojekt där vi tillsammans med eldsjälen Deqa Abukar arbetade för att lyfta entreprenörer i förorten. Aldrig tidigare i min yrkeskarriär har jag varit med om att skapa något som kändes så viktigt och relevant.
Och det tycker jag fortfarande.
Men efter den prisade och succéartade första upplagan av Shift blev år två något helt annat. På ytan var succén faktiskt ännu större jämfört med premiäråret. Antalet sökande nästan dubblades till 450 och “våra” investerare gick in med ett gäng miljoner i entreprenörernas projekt.
Ändå var det något som skavde och stressade mig så mycket att jag var nära att gå in i väggen. Varför då?
Ja, egentligen var det två saker som gjorde mig obekväm.
För det första upplevde jag att upplägget för initiativet delvis var fel. Målet var ju att koppla ihop investerarna i city med förortens vassaste entreprenörer. Så långt var jag med fullt ut. Genom att länka samman investerarna med entreprenörerna frigjordes en potential som aldrig skapats ifall inte Shift funnits.
Men det som gjorde mig obekväm var det ensidiga fokus på riskkapital som vi på Breakit lyfte fram. Den stora grejen blev hela tiden att entreprenörerna skulle få in riskkapital från investerarna. Men faktum är att de flesta entreprenörer vare sig behöver riskkapital eller är redo för att få in den typen av kapital.
Målet med Shift är att skapa nya, positiva förebilder i förorten
Jag har ingen statistik men rutinerade investerare jag talat med uppskattar att bara 1 av 1000 bolag de facto finansieras med riskkapital.
Ändå var själva premissen i Shift att alla entreprenörerna skulle pitcha in sin idé till investerarna för att få just riskkapital.
Men det slutgiltiga målet med Shift är ju inte att dra in riskkapital till entreprenörer utan att skapa nya, positiva förebilder i förorten.
Med vårt koncept riskerade vi att pressa in entreprenörerna i en form som kanske inte alls var optimal för dem att bygga vidare på sitt affärsprojekt.
En annan sak som jag fick lite ont i magen av var de olika förväntningarna som fanns från entreprenörerna och investerarna. Efter att en investering gjorts upp på scenen i Shift så blev det startskottet på en många gånger rätt omfattande genomlysning av entreprenörens bolag (Due diligence-process). Det är standard vid den här typen av riskkapital-investeringar och det händer att investeringen i slutändan inte blir av efter att granskningen är klar.
Inga konstigheter men processen kändes för utdragen och riskerade att sluta i besvikelse både för investerarna och entreprenörerna.
Efter att ha återhämtat mig under sommaren kände jag mig mycket starkare mentalt. Då tog jag och Deqa Abukar ett omtag kring hela Shift-konceptet.
Konkret innebär det att investerarna i Shift-finalen kommer dela ut nio stipendier på 100.000 kronor vardera till finalisterna. Dessutom lovar de att tillsammans göra en investering på minst 1 miljon kronor i det entreprenörsteamet som har bäst förutsättningar att bygga ett riktigt stort bolag. Och minst lika viktigt som pengarna är att vi skapar nya nätverk mellan investerarna i city och entreprenörerna i förorten. En viktig del är också att alla finalteamen kommer att coachas av medarbetare från våra partners. Hela satsningen leds av min kollega Julia Lundin och Deqa Abukar vilket känns extra tryggt.
Allt kan alltid göras bättre. Men med den här lösningen är jag övertygad om att vi maxar möjligheten att leva upp till Shifts mål att skapa positiv förändring i orten.
