Det är september 2022 och jag får höra att redaktionen äntligen har fått tillgång till en förhandsvisning av andra säsongen av Snabba cash på Netflix.
Det är många som vill bränna igenom hela serien efter att ha sträckkollat på den första säsongen, men jag har även ytterligare ett starkt incitament – jag vill se mig själv. Ett knappt år tidigare hade jag kastats in som statist i den nya säsongen och snabbspolar mig nu igenom en rad avsnitt. Ju längre jag kommer desto mer fundersam blir jag. Hur sjutton ska de lyckas få “min” scen att passa in i den här handlingen?
***
Det är en grå fredag i slutet på november.
Jag har hamnat vid ett öde industriområde i Solna utan en människa i sikte. Den enda rörelsen som jag kan se är några bilar i det gigantiska parkeringshuset framför mig.
Trots upprepade försök får jag inte tag på någon i produktionsteamet till inspelningen. Min skådespelarkarriär kan knappast sägas ha börjat på bästa möjliga sätt.
För den som mot förmodan har missat Snabba cash så utspelar sig serien till skillnad från filmen mitt i Stockholms startup-värld.
Huvudkaraktären “JW” från filmerna har ersatts av Leya (Evin Ahmad) som är en ensamstående mamma från förorten – och techentreprenör som vill att hennes vagt beskrivna AI-startup ska bli en “unicorn”. Till sin hjälp har hon miljardären och investeraren Tomas Storm (Olle Sarri).
Under den första säsongen blandas den ensamstående mamman Leyas liv allt mer mellan startup-världen och den undre världen i Husby. I serien blandas kokainförsäljning och gängskjutningar med snack om såddrundor, konvertibler och ängelinvestringar.
***
Jag som hade slukat hela den första säsongen hade peppat på chansen att få vara med länge men nu verkade det som att de hade glömt bort mig. Skulle allt rinna ut i sanden?
Till slut får jag ett sms om att produktionen har skickat fel adress till mig och jag får promenera till den delen på gatan där det faktiskt finns hus.
Det första jag ser är Evin Ahmad springa igenom korridorerna med ett stort entourage. Känslan är att man har kastats rakt in i hetluften.
I brist på annat att göra blir det en rätt lång stund av att snacka med de andra statisterna. Ingen annan har blivit ‘typecastade’ som journalister, utan verkar snarare vara ganska rutinerade statister som regelbundet gör det som extraknäck (med en inte så dold ambition om att få sitt stora skådis-genombrott).
Kostymören kommer in och granskar allas kläder. Innan inspelning har vi fått en “inspirationsmall” för hur vi som är journalister ska se ut. Samtliga statister utom jag får behålla sina kläder som ironiskt nog har kommit direkt från Breakit-redaktionen. Min helfärgade svarta tröja är inte tillräckligt formell, den måste bytas till skjorta. Övriga gänget, utklädda i tweedkavajer, slipsar och polotröjor klarar sig från kostymören.
Jag kämpar också för att få behålla Breakit-jackan på som min chefredaktör Jon Mauno Pettersson har sagt åt mig att göra. Mitt argument om att det definitivt ökar realismen i serien faller platt mot Netflix (tydligen) stenhårda förbud mot alla loggor.
Inspelningsledaren kommer äntligen in i rummet, och berättar att vi ska bussas in till Elite Hotel Towers vid Torsplan. Våra scener ska spelas in högst upp i en av skyskraporna, med utsikt över hela Stockholm, och det ska vara en presskonferens gällande en viktig affärshändelse i serien.
Plötsligt riktar inspelningsledaren blicken mot mig.
“Visst är din Breakit-kollega här någonstans också?”.
Jag förklarar att hon (Breakits nyhetschef Matilda Andersson) tyvärr har blivit sjuk, vilket hon har ringt in och meddelat.
“Va! Det har ingen sagt till mig! Hur ska vi löser det här?”, säger inspelningsledaren.
Så stor skillnad kan det inte vara mellan sex eller sju statister tänker jag, men tydligen behövs det en mindre krishanteringskonferans i produktionsteamet. Känslan är att det var en nyckelperson i scenen som de nu behöver ersätta på något sätt. Kanske missade du ditt stora break här Matilda?
Väl på plats i skyskrapan springer jag in på toaletten innan scenförberedelserna ska påbörjas – där möts jag av Olle Sarri som har samma tanke efter bussresan. Han insisterar på att låta mig gå först.
För någon som aldrig sett skådespelare i arbetet utgör Olle Sarri och Evin Ahmad en intressant kontrast.
Olle Sarri är full av energi och går runt och snackar med hela produktionen. Mellan tagningarna skojar han friskt och pitchar sina idéer för hur man kan göra scenen bättre. Evin Ahmad säger å andra sidan inte ett ord till någon under hela eftermiddagen bortsett från sina repliker. Mellan scenerna kilar hon undan kvickt och lägger sig på en soffa med slutna ögon.
Två helt olika stilar – men gör det också väldigt coolt och effektfullt att se när de sen på ett ögonblick “slår på” spelandet från en sekund till den andra.
***
Jag får veta att min roll först är att sitta och anteckna i början på presskonferens och sedan springa fram och ta bilder på Leya och Tomas.
Jag gör ett sista tappert försök att dra på mig min Breakit-jacka, även denna gång med en ny skarp tillsägelse. Sorry Jon.
Uppskattningsvis görs samma scen 30-40 gånger under eftermiddagen, med i princip samma förlopp men med lite små detaljer emellan.
Efter ett tag blir jag också uppmanad till att slänga in en egen replik:
“Kan vi få några bilder vid fönstret, Tomas?”. Mer än så får jag inte säga, men jag tröstar mig med att kameramannen i alla fall ser ut att zooma in på mig i de flesta tagningarna.
En till kort scen när vi går ut från presskonferensen spelas också snabbt in, och sedan är dagen klar. Hela inspelningsteamet klappar händerna efter ännu en avslutad arbetsvecka och någon ropar ut: “Nu tar vi helg”.
Efter att ha kommit dit tidigt på förmiddagen och spenderat resten av dagen där är energidepåerna rätt tömda.
Måste vara jobbigt att alltid göra det varje dag, massa slit för ett par korta scener på en hel dag.
Men det positiva med alla omtagningar är att det känns som en nyckelscen – en så viktig scen som togs på så många olika sätt kan väl omöjligen komma att klippas bort?
Jag säger hejdå till statistkollegorna, säger “vi ses på premiären” och sätter mig på bussen hem sen.
***
Tillbaka i september kollar jag nu grundligt igenom serien och märker till mitt stora förtret att jag har blivit bortklippt. Allt skryt det senaste året har varit – jag kommer inte vara med i den nya säsongen.
Känslan är att serien kanske har skrivits om sedan inspelning, för den scenen i sig är lite svår att ta bort i sig självt.
Det enda spåret från inspelningsdagen som är kvar är ett par stillbilder från introt. Kan det ha varit jag som tog dem?
Nu är i alla fall en ansvarsutkrävande intervju inbokad med regissör Jesper Ganslandt och manusförfattare Oskar Söderlund. Varför klippte ni bort mig?!
Säsong två av Snabba cash har premiär på Netflix idag.
LÄS MER: Intervju med seriens skapare