Tanken att jag skulle skriva en Pride-inspirerad krönika om könsperspektiv inom riskkapitalbranschen skulle kännas väldigt avlägsen för fem år sedan, eftersom jag då levde som en normativ manlig vd.
Jag var då på toppen av min karriär. Jag hade följt den närmast perfekta normativa banan genom att börja med dubbla examina, sex år som konsult på McKinsey för att därefter fortsatta med en linjekarriär inom finans och till slut bli vd och företagsbyggare.
Men jag var inte lycklig. Djupt inom mig förstod jag att jag inte levde som mig själv. Jag levde inte autentiskt. Jag var också rädd. Rädd för vad som skulle hända om någon fick veta min hemlighet. Rädd för att bli hånad och utesluten för de sammanhang jag ingick i. Rädd för att förlora den plattform jag byggt i näringslivet.
Varför var jag rädd? Jo, för att vårt samhälle har inte alltid varit snällt mot de som bryter normer, och det finns mycket få personer i en vd-position som är öppet hbtq+. Och ingen alls som är transperson, vad jag kände till.
Till slut tog jag ett djupt andetag och startade min könskorrigering. Det visade sig bli en resa genom skärselden. Men det blev också en stor framgång när jag väl kom ut på andra sidan. Som Caroline, som kvinna, som den jag är.
Först trodde jag inte att mitt perspektiv på jämställdhet skulle påverkas. Jag trodde på allvar att jag under mina år som manlig vd verkligen hade utvecklat en god förståelse för jämställdhet och kvinnors situation inom finansbranschen.
Men redan efter att ha levt som kvinna i ett par månader förstod jag att jag helt missförstått det hela.
Jag började förstå hur priviigierad jag varit i mitt liv som man, och dessutom vit heteroman. Privilegier kan vara svåra att inse om man själv tillhör normen, vilket jag nu vet av egen erfarenhet.
Varje gång jag konfronterades med fakta på att utfallet i könsfördelningen i olika högre ledningsstrukturer var skevt eller att det fanns skillnader i inkomst eller ägande, var jag alltid snabb på att hitta rationella förklaringar. Jag intalade mig att så länge som män och kvinnor fattar självständiga beslut utifrån en jämlik utgångspunkt finns det inget problem med skillnader i utfallet.
Det jag inte såg var alla de hinder som kvinnor, och personer som av andra grunder faller utanför normen, möter i finanssektorn. Hinder i form av inarbetade normer, sociala strukturer och omedvetna fördomar. Många bolag har idag strukturer som en gång byggdes upp av manliga grundarteam och utifrån mäns förutsättningar. Detta kan upplevas i till synes ytliga, men ändå betydelsefulla saker som vem som uppmärksammas på kontoret, vem som uttalar sig under möten och vems åsikt som i slutändan är viktig för ett beslut.
Hur socialt accepterat är det i vårt samhälle för en kvinna att göra samma familjemässiga uppoffring?
Men det finns också andra avgörande skillnader, t ex vilka uppoffringar som krävs på familjelivet för att lyckas. Vi applåderar gärna berättelser av framgångsrika manliga entreprenörer och imponeras av de uppoffringar de gjort när de hängett sig åt jobbet.
Men hur socialt accepterat är det i vårt samhälle för en kvinna att göra samma familjemässiga uppoffring?
Skillnaderna i hinder längs vägen kan liknas vid en spelplan där männen spelar på hemmaplan och kvinnor på bortaplan, varje dag, år efter år. Våra upplevelser tidigt i karriären är ofta formande för våra synsätt. Jag minns hur vi unga konsulter på McKinsey på 90-talet triggade varandra att tänka stort och hänge oss till arbetet.
Vår ansvarige partner Christer Gardell satte ribban mycket högt, både vad gällde ambitionsnivå, det hårda fokuset på aktieägarvärde och den uppoffring som krävdes av oss alla
Vi var bara män i projektteamen som arbetade med finanssektorn, vilket präglade både jargong och synsätt. Vår ansvarige partner Christer Gardell satte ribban mycket högt, både vad gällde ambitionsnivå, det hårda fokuset på aktieägarvärde och den uppoffring som krävdes av oss alla. De flesta av oss som gick igenom denna normerande upplevelse finns idag på inflytelserika positioner i finanslivet och formar idag förutsättningarna för yngre årskullar.
Jag kom att träffa på samma sorts folk ganska snart igen, när jag under dot-com-boomen i 2000 tillsammans med min medgrundare skulle starta en insurtech. Vi pitchade till flera VC-firmor, alltid med män med motsvarande bakgrund på bägge sidor av borden. Det var lätt att känna samhörighet med investerare av samma sort som oss själva och som använder samma vokabulär.
Hinder hanterade vi i bästa samförstånd över bordet.
”Kan ni lägga in lite mer fleece i presentationen så att vi lättare får igenom caset i investeringskommittén?”, fick jag hjälpsamt höra av en investerare. ”
Fleece” anspelade på Framfabs Jonas Birgerssons ikoniska fleecetröja, vilket jag översatte till ”hype” i mina mötesanteckningar. Snabbt skissade vi på planerna till en europeisk expansion inför vårt nästa möte, och vi fick vår önskade finansiering från Northzone och Telia. Just den bolagsresan blev ingen framgång, men det var en mycket nyttig erfarenhet.
Nu, över tjugo år senare, sitter jag på andra sidan bordet som partner och ordförande för Wellstreet. När jag nu återkommer till VC-arenan som investerare kan jag betrakta könsstereotyper och hur investerare och grundare kommunicerar från ett nytt perspektiv – som kvinna och hbtq-person.
För mig känns det extra viktigt att hitta grundare utanför normen, inte bara utifrån mitt personliga intresse, utan då jag också känner att vi har en stor och outnyttjad potential i vårt samhälle.
Även om vi som bransch har gjort många framsteg sedan dess, inser jag att vi fortfarande har en lång väg att vandra för att fullt ut förstå och kunna agera på omedvetna fördomar och ojämlika strukturer.
Vi vet alla hur försvinnande liten del av riskkapitalet som går till kvinnliga grundare, och det är en alldeles för lätt förklaring att kvinnor inte skulle vara lika intresserade av entreprenörskap som män. Dessvärre är jag inte förvånad över hur långsamt det går. Fördomar och förlegade normer är mycket svåra att ändra, i synnerhet om man inte är medveten om dem själv.
Att bli medveten som sina fördomar och försöka kompensera för dem i möten med grundare är bara ett första steg. Vi behöver också bredda intaget av deals. För mig känns det extra viktigt att hitta grundare utanför normen, inte bara utifrån mitt personliga intresse, utan då jag också känner att vi har en stor och outnyttjad potential i vårt samhälle.
Jag behövde inte vänta länge innan jag såg saker hända. Jag ser på inflödet av deals till mig från kvinnor att representation spelar roll – på allvar.
Jag är mycket glad för de unika insikter jag fått under mitt livs resa från den übernormativa rollen som vit, välutbildad heteroman i finansbranschen till den möjligen unika rollen som en transsexuell partner i en VC-firma. Vi som VC-bransch både kan, och måste, ta ett steg till och samla in den fulla bredden av grundare och affärsidéer i vårt samhälle.
När vi väl lyckats kommer vi inte bara att se fördelarna i form av bättre finansiell avkastning utan också ett mer inkluderande samhälle. Jag är glad över att var en del av den resan, och jag hoppas på
att många gör oss sällskap.
Happy Pride!
CAROLINE FARBERGER
Partner & Working Chair, Wellstreet