Den här krönikan publicerades första gången den 7 december – sedan dess har elpriset fortsatt upp.
Varje politisk fråga har en sådan punkt. Där den politiska dimman skingrar sig och frågan framstår som enorm och super-relevant. Måndagen – och kanske hela den här kommande veckan – blev en sådan för energipolitiken. Själv blev den särskilt drabbande efter en pushnotis. Det var min elleverantör som tipsade om att jag skulle ta det lugnt med elen på måndag klockan 16. Då skulle elpriset gå upp över 8 kronor per kilowatt-timme (kwh). Så högt hade elpriset aldrig varit.
Snabbt fram med kalkylatorn. Jag har elbil och vet att den max kan ladda 13 kwh. På pappret ska den då gå sju mil, men i praktiken blir det oftast fem. 8 kronor per kwh innebär att en fulladdning kostar 104 kronor, eller 20,8 kronor per mil. Bensinen kostar strax under 17 kronor/liter och min hybrid-bil drar strax under 0,8 liter per mil. Slutsatsen blev att det nu för första gången var dyrare att ladda bilen, än att tanka den med bensin.
Givetvis väntade jag med att ladda bilen, eftersom elen var billigare redan nästa timme. Det är inte poängen.
Bensinkramaren fick äntligen ett politiskt slagträ
Poängen är att en tidigare undanskymd, politisk fråga, nu blev kristallklar. Och därmed också angripen av populism. Bensinkramaren fick äntligen ett politiskt slagträ, liksom kärnkraftförespråkaren. Och allmänheten, vanligtvis vilsna i och ointresserade av frågan, började googla efter svar: Hur kunde det vara såhär?
Svaret är lika komplicerat nu som för en månad sedan. Det finns inte en lösning, ett alexanderhugg. Att priserna nu är rekordhöga för privatpersoner beror inte heller på en enda sak, utan en kedjereaktion av händelser.
I korthet har Sverige en elförsörjning som bygger på kärnkraft, vattenkraft och vindkraft. Vattenkraften har påverkats av en ovanligt torr sommar. Vilket skapat tomma sjöar och vattnet sinat vid vattenkraftverken med lägre effekt som följd.
Kärnkraften har också begränsats de senaste åren då Sverige stängt två reaktorer – av planerade och lönsamhetsmässiga skäl.
Men även om vi har stor elproduktion i Sverige får vi inte ge oss själva fördelar. För tio år sedan klagade Danmark till EU om att Sverige prioriterade sig själva och gav dyrare priser till andra länder. Vilket tvingade Sverige att dela upp sig i fyra områden med olika priser beroende på hur mycket elproduktion området har. Det innebär att södra Sverige fått betydligt högre priser än norra. Dessutom har det visat sig att vårt elkraftsnätverk – det som skickar runt elen i Sverige – är underdimensionerat. Norra Sverige kan alltså inte skicka ned tillräckligt stora mängder el till södra Sverige, vilket tvingar södra Sverige att ibland importera från länder söderut. Och på den europeiska kontinenten är elbristen ännu större. Där har man inte vattenkraft och har stängt flera av sina kärnkraftsverk – vilket innebär att den el vi ibland tvingas importera kommer från fossila bränslen, vars priser skjutit i höjden den senaste tiden.
"Ett uppvaknande för elbils-köparna"
När nu kylan är extremt hög i Sverige och hela Europa sticker priserna i väg – och skapar ännu större kriser på andra håll. I måndags var till exempel Polen på väg att få elbrist och skickade nödrop till övriga Europa, vilket fick Sverige fick dra igång det oljeeldade Karlshamnsverket.
En perfekt storm, ja kanske. Men ännu mer en början på ett politiskt uppvaknande för den breda massan. Liksom ett uppvaknande för elbilsköparna. Här finns en tuff pedagogisk utmaning för elbilsmarknaden just nu. Där man behöver göra sig hörd och synlig för att ge förslag på konstruktiva lösningar framåt.
För elpriserna handlar inte bara om att det är dyrt att ladda en bil, utan det är också en överlevnadsfråga för både samhället och klimatet.
Då behöver vi fler smarta förslag på lösningar, än enkla problematiseringar.