I onsdags peakade min karriär.
Det finns inte en chans att jag ska kunna toppa det här i framtiden.
Inom loppet av några timmar hann jag med att hålla föredrag i stora aulan på min gamla gymnasieskola – och bli intervjuad av lokaltidningen.
Större än så blir det inte. I alla fall inte i min lilla värld.
I flera år har jag varit avundsjuk på min medgrundare Olle Aronsson då han gång på gång fått vika ut sig i idolporträtt i sin lokaltidning TTELA (kanske världens sämsta namn på en tidning men det är en annan historia).
Samtidigt har det varit knäpptyst från reportrarna på min lokaltidning Bohusläningen. Och då har jag ändå helt skamlöst flera gånger försökt sälja in min historia till tidningen.
Fatta vilken stor grej det därför var för mig när jag i förra veckan såg det missade samtalet på mobilen.
Dagen innan hade vi tagit hem Stora Journalistpriset och jag kände igen sifferkombinationen på skärmen. Det var ingen tvekan om att den som ringt jobbade på Bohusläningen. Jag ringde upp direkt – men inget svar.
Den här chansen fick helt enkelt inte rinna mig ur händerna. Snabbt som blixten tog jag reda på namnet på reportern som stod bakom telefonnumret, jagade rätt på hans mejladress och brände iväg ett mejl.
Jag försökte att inte signalera alltför mycket desperation (“Hör GÄRNA av dig igen om det fortfarande är aktuellt”) i mailet. Till min stora lycka hade reportern inte hunnit tappa intresset, en intervju bokades in och i onsdags var det så äntligen dags.
Självklart tog jag tåget hela vägen till Uddevalla. För reportern motiverade jag det med att jag ju ändå skulle till min gamla gymnasieskola för att föreläsa. Men självklart hade jag åkt ner oavsett. Jag ville ju göra ett maximalt gott intryck.
Om jag lyckades i min ambition får jag veta först i nästa vecka då artikeln publiceras. Men redan nu kan jag avslöja att intervjun var en rätt omskakande upplevelse.
Inte för att frågorna på något sätt var aggressiva, tvärtom var de bara nyfikna och utforskande.
Nej, istället blev intervjun ett tillfälle för mig att göra ett sorts bokslut över mitt yrkesliv så här långt. Och det var den övningen som satte mitt inre i lätt gungning.
Om några månader fyller jag 50 och det är ändå speciellt.
Journalisten frågade: “Vad gör du om 5 år?”.
Mitt ärliga svar – “inte en aning”.
Jag känner mig inte ens säker på vad jag vill göra om ett halvår och till skillnad mot när jag var 30-någonting känns det inget vidare nu när jag snart är 50. Tidigare har jag gillat osäkerheten och bara gasat på framåt.
Är det kanske tecken på en annalkande 50-årskris – eller något helt annat?
Nu upplever jag en allt större längtan efter att ha en tydligare linje framåt. Är det kanske tecken på en annalkande 50-årskris – eller något helt annat?
Jag vet inte. Men på tåget hem till Stockholm några timmar senare hade jag i alla fall bestämt mig. Det var dags för mig att lägga ut en ny personlig färdplan. Kanske återkommer jag med resultatet.
Men tills dess tar jag tacksamt emot all hjälp jag kan få – vart ska jag ta vägen?
Trevlig helg!
Ps. Nytt avsnitt av vår podd som går under samma namn som den här spalten – Lundells vecka. Den här veckan pratar vi om rånrädslan bland techmiljonärerna, Bianca Ingrosso (som lyssnar på podden varje vecka!) och entreprenören Patrik Arnessons attack mot investerare. Lyssna här eller där poddar finns.