Sök

Jag sålde mig till kungen av Stureplan – för kaffepengar (men det var det värt)

StorytelLind & CoLundells vecka

Stefan Lundell, medgrundare Breakit.

Stefan Lundell

Stefan Lundell

Medgrundare och reporter

Breakits Stefan Lundell avslöjar sitt mörka förflutna som köpt “författare” – trodde han. Ett dygn efter att den ursprungliga texten publicerades så framkom en helt annan version. Läs HELA texten och avgör själv vem som blåste vem.

I torsdags ringde jag upp min gamla affärspartner Kristoffer Lind och sa grattis. 

Ett par timmar tidigare hade han sålt 70 procent av sitt bokförlag till Storytel i en transaktion som värderade hans livsverk till nästan 100 miljoner kronor.

Kristoffer avslöjade såklart inte några siffror – men det var ändå enkelt att räkna ut den ungefärliga värderingen baserat på fjolårsresultatet i Kristoffers bolag, Lind & Co.

Om jag var avundsjuk? Faktiskt inte. Jag unnade verkligen Kristoffer genuint den här affären. Han har varit något av en digital pionjär i den svårt  konservativa förlagsbranschen. Tidigare än de flesta andra insåg Kristoffer potentialen med streamade böcker och idag har han byggt upp ett av Nordens lönsammaste förlag där de digitala intäkterna står för majoriteten av omsättningen.

Mitt och Kristoffers affärssamarbete lyfte aldrig trots att vi så klart hade storslagna planer. Tillsammans skulle vi (och även min gamla Dagens Industri-kollega Björn Hedensjö, idag framgångsrik psykolog) bygga en stor affär på att ge ut reportageböcker. 

Kristoffer hade vid den här tiden, hösten 2005, redan en snabbt växande förlagsverksamhet och idén var att vårt gemensamma projekt skulle bli ett nytt affärsben i den verksamheten.

Det var alltså planen och jag hade dessutom redan från start en säker storsäljare med mig in i projektet. Trodde jag.

För mig var det självklart att reportageboken som jag och några andra journalister (förutom Björn Hedensjö också Anna Careborg, idag chefredaktör på Svenska Dagbladet, Johan Såthe, nu ekonomiredaktör på SVT Nyheter och Sanna Torén Björling, prisbelönt reporter Dagens Nyheter) tänkte svänga ihop skulle bli, just det, en storsäljare.

Vad vi skulle skriva om? Stureplan så klart! Eller som undertiteln löd – “Det vackra folket och de dolda makthavarna”.

Kristoffer var väl inte lika övertygad av idén men en sak gjorde honom märkbart exalterad – bulkmannen. Det var nämligen så vi kallade honom internt, “bulkmannen”. 

I verkligheten hette han Vimal Kovac och hade någon månad tidigare titulerats Stureplanskungen i ett stort reportage i Dagens industri – som jag själv skrivit. 

Vimal Kovac ägde (och äger även idag) flera av de hetaste nattklubbarna runt Stureplan och det var efter min intervju med honom som idén till boken föddes. Med hjälp av Vimal Kovacs kontakter skulle dörrarna till den slutna världen runt Stureplan öppnas. Men Vimal Kovac hade, kan jag nu avslöja, ytterligare en avgörande roll i bokprojektet. Han skulle köpa en stor del av upplagan. Därav smeknamnet “Bulkmannen”.

Även om det var min idé från början så kändes det inget vidare. För mig som journalist var det ju ett högst tveksamt upplägg utifrån rent etiska skäl. Här skulle alltså en av dem som granskades samtidigt pröjsa för stora delar av materialet (Vimal ville ge boken i en julgåva till sina bästa kunder).

Jag gjorde mitt bästa för att upprätthålla min journalistiska integritet genom att noga påtala att Vimal Kovac inte på något sätt fick påverka slutresultatet i boken vilket han accepterade. 

Ändå kändes hela konstruktionen skakig. Många skulle nog hävda att jag sålde mig rakt av till Stureplanskungen.

I ett desperat försök att distansera mig från själva upplägget så blev det Kristoffers uppgift att sy ihop dealen med Vimal Kovac. Jag minns ärligt talat inte de finansiella detaljerna men det var inte någon miljonaffär direkt.

Ändå var jag överlycklig – min första bok skulle äntligen ges ut. Och jag skulle med lite god vilja kunna titulera mig författare (även om den inofficiella regeln säger att du måste ge ut minst två böcker för att förtjäna det epitet).

Någon månad senare nådde boken läsarna – och recensenterna. Boken sågades längs med fotknölarna både i Sveriges Radio och Aftonbladet. Men det är en annan story.

Trevlig helg!

PS. Ett knappt dygn efter att ovan text publicerats hörde Kristoffer Lind av sig. Han påminde mig om något jag ärligt talat helt glömt bort – Vimal Kovac tog aldrig emot de böckerna han betalat för (det handlade om cirka 2000 böcker till ett värde av dryga 100.000 kronor). Orsak: Vi berättade i ett kapitel om drogerna kring Stureplan. Det var något Vimal Kovac inte ville sprida vidare. Fast han bad oss ändå att skicka en faktura så han kunde göra rätt för sig. Det hedrar honom verkligen.  Så med facit i hand var det kanske inte jag som sålde mig till Stureplanskungen. Möjligen var det istället jag som blåste Stureplanskungen. Döm själva.

Läs mer