Igår träffade jag för första gången entreprenören Jessica Mansourati.
Det lär inte bli sista gången.
Vår timslånga fika blev nämligen en ögonöppnare för mig på flera sätt och vi kom överens om att återuppta vårt samtal inom kort.
Jessica tog kontakt med mig dagarna efter att vi lanserat vår satsning Shift.
För mig är Shift kanske det viktigaste projektet som jag varit med och dragit igång under min snart 30-åriga journalistbana.
Samtidigt har jag nog aldrig känt mig mer grund och otrygg i ett ämne.
Samtidigt har jag nog aldrig känt mig mer grund och otrygg i ett ämne
Målet – att koppla ihop kapitalet runt Stureplan med ortens vassaste entreprenörer – är glasklart.
Men vad är egentligen mina bevekelsegrunder?
Och förstår jag verkligen vilka samhällsstrukturer som ligger bakom varför så försvinnande lite riskkapital investeras i ortens entreprenörer?
Nej, här känner jag att jag gång på gång är ute på tunn is som jag till och från också trampar igenom.
En fälla som jag tidigt trampade i var att jag för mycket såg Shift som ett sätt att göra gott.
Men det är inte välgörenhet som entreprenörerna i orten är i behov av utan nätverk som ger dem chansen att pitcha sina idéer på samma villkor som Stureplans-entreprenörerna.
Det var en insikt som Jessica verkligen skrev under på när vi sågs igår. Men hon lyfte också andra perspektiv som jag inte reflekterat närmare över tidigare.
Som vit medelklassman ser man inte vissa saker lika klart som man gör om man som Jessica är kvinna, uppväxt i orten (Hallonbergen) och med rötterna i ett annat land (Syrien/Libanon).
Jessica berättade till exempel att hennes farmor reagerat väldigt negativt när hon valde Handelshögskolan istället för jurist- eller läkarlinjen.
“Många i orten har föräldrar som flytt från ostabila förhållanden och då är ekonomisk trygghet högsta prio. De vill att deras barn ska få stabila jobb med hög inkomst, till exempel läkare, advokat eller tandläkare. För många av oss skapar det en press att välja den typen av jobb”, berättade Jessica.
I den kontexten blir så klart alternativet att starta eget ännu mer kontroversiellt och Jessica är övertygad om att det stoppar många potentiella entreprenörsstjärnor från att våga satsa.
Jag insåg plötsligt tydligt att jag är en riktigt fegis
Men det hindrade inte Jessica. Efter Handels hoppade hon av ett välbetalt utlandsjobb för att dra igång eget.
Och trots att den satsningen aldrig lyfte så är hon nu igång med en ny startup – Nibble. Jessica beskriver produkten själv som en blandning mellan Clubhouse och Tiktok. Jag spanade in appen igår (det finns redan över 100.000 ljudklipp uppladdade) och gillade den starkt.
Men ändå – att dra igång ett nytt socialt nätverk är verkligen vinna eller försvinna.
Och då är vi framme vid min nästa lärdom efter gårdagens möte.
Jag insåg plötsligt tydligt att jag är en riktigt fegis.
I alla fall som entreprenör.
När vi drog igång Breakit så konstaterade vår första investerare Staffan Persson att det inte var ett “binärt” case. Vi kunde mycket väl skapa en bra affär av Breakit och investerarna skulle få bra avkastning.
Gott så, men Breakit skulle inte bli ett nytt Spotify eller Klarna som erövrade världen och gav 100 gånger pengarna tillbaka för investerarna.
Här har Jessica och hennes medgrundare valt en helt annan väg. De satsar allt på att skapa ett jätteföretag. Baksidan är att ett misslyckande kommer innebära att hela projektet går i putten.
Jag har valt en tryggare men fegare väg med Breakit. Vi kommer aldrig bli en unicorn fast heller inte gå i konkurs.
Det är helt okej för mig – men jag håller samtidigt tummarna stenhårt för att Jessica ska lyckas.
Trevlig helg!