KRÖNIKA: SIMON STRAND

Simon Strand: Jag viskar och väser i ett virtuellt rum på kvällarna – vem är jag egentligen?

Clubhouse
Simon Strand: Jag viskar och väser i ett virtuellt rum på kvällarna – vem är jag egentligen?

Simon Strand

Simon Strand har startat "visk-rummet" på det nya sociala mediet Clubhouse, men nu ifrågasätter han vad han egentligen håller på med.

I dag avslutar jag min stora vecka på Clubhouse. Jag tänker inte sticka under stol med det: jag har älskat varenda sekund. I morgon påbörjas ett nytt arbete – att försöka reparera alla jobbprojekt och relationer som raserats under veckan. Nu börjar min resa tillbaka, på något sätt ska jag återanpassas till ett normalt liv.

Detta har jag glömt att nämna för er läsare tidigare, men för ett par veckor sedan startade jag ett återkommande rum på Clubhouse som vi kallar för viskrummet. Rent formellt heter rummet faktiskt “Ett rum där man bara får viska (lr väsa)”, och konceptet är väl hyfsat självförklarande. Varje kväll, precis innan läggdags, klockan tio på kvällen, ses vi och viskar varandra till sömns. 

Dagordningen varierar, ofta är den ganska lös i kanterna. Parentesen är ett viktigt addendum, det är tillåtet att väsa också, även om folk oftast väljer att bara viska. Men en och annan väsare har ändå avvikit från visknormen. Om man inte viskar eller väser åker man ut från talarlistan på två röda. Det har dock varit väldigt sällan som någon brutit mot denna regel nummer ett i vårt rum, på den punkten har vi sällan fallerat.

 I vissas ögon har vi varit kontroversiella

En rad olika medier och poddar har omnämnt viskrummet, i vissas ögon har vi varit kontroversiella. Kanske mest för att idén ses som ett så tydligt tecken på den västerländska civilisationens undergång, och det är förstås en kritik som inte är helt utan poänger.

Men det är med denna kritik mot viskrummet som med liknande kritik mot gangster rap, ett försök att angripa symtomen i stället för den underliggande problematiken. Västvärlden kommer att gå under ändå, vare sig vi viskar eller inte.

Ebba Busch förändrade allt

Viskrummet har också fått kritik för att KD-ledaren Ebba Busch har besökt oss. Hennes inhopp politiserade rummet, som vi försökt hålla så opolitiskt som möjligt. Vi såg oss från början som en public service-kanal, oberoende men vänstervriden. Ebbas lättsamma besök, där hon likt en ulv i fårakläder poserade som vilken P3-figur som helst, gjorde oss i stället till en förtäckt reaktionär rörelse, med en dold högeragenda. Detta gjorde förstås några av mina yngre medarrangörer av rummet nervösa. De rör sig mest på Södermalm, har få egna kompisar till höger om Folkpartiet, och nu var de plötsligt Navid Modiri utan att ha bett om det. 

Deras oerfarenhet gör det svårare för dem att förlika sig med en självklar sanning för oss äldre: Man kan inte alltid bestämma själv var man placeras på den ideologiska och spirituella skalan, man bara hamnar där man hamnar. Andras halmdockor avgör alltid placeringen, så det är bara att bli den andra har bestämt att man är. Det finns ingen anledning att streta emot, utan det är bättre att bara flyta med.

Jag har därför försökt tillvarata situationen genom att positionera viskrummet som Sveriges nya frikyrkliga mediekanal. Vår främsta konkurrent på denna nya spelplan ser jag som tidningen Dagen. 

Alla är ännu inte fullt naturliga i sina roller som konfessionella ambassadörer, och då har jag ännu inte börjat prata med dem om Livets Ords ungdomsförbunds mindre lättsmälta slogan: Ren, Rotad, Radikal. Som i alla normaliserings- och radikaliseringsprocesser måste vi låta viskrummet bli lite mer frikyrkligt för varje dag som går, utan att någon märker.

Men jag vet inte om det är där vi ska vara, om det ens är en positionering som fyller något syfte. Ingen av oss är egentligen ens religiös, och vårt rum har i grunden varit helt och hållet befriat från starka åsikter, snarare har det varit en frizon från dem.

Viskrummet har driftat i oklar riktning och den senaste veckan har energin varit upp och ned från dag till dag.

Ville lägga ner

I går hade jag en jobbig dag, fylld av möten och intermezzon från morgon till kväll. När klockan slog 21.50 plingade det till i telefonen. Viskrummet skulle börja om tio minuter, och jag hade helt glömt bort det. Jag var på promenad och egentligen på väg hem, men insåg att jag inte skulle hinna hem i tid. Då skrev jag i chatgruppen med de andra i viskrumsgänget, snälla, kan ni ta ansvar för att göra viskrummet bra i kväll? Jag har försökt hålla ihop det varje kväll i två veckor, nu orkar jag inte mer, och jag håller på att tappa rösten. Viskandet är det sämsta tänkbara för stämbanden. Och till vilken nytta? Kör ni andra i kväll, och om det inte tar fart nu kan vi lika gärna lägga ned skiten!

Den omedelbara responsen från mina yngre medarrangörer var sval, de var oförberedda som vanligt, suckade över mitt överlämpande av hela ansvaret på dem, de skruvade och vred på sig och hade inga idéer om vad vi skulle prata om. I vredesmod vek jag av från min promenadrutt hemåt och gick direkt mot kontoret, ett par minuter bort. På så vis skulle jag hinna komma i ordning och starta viskrummet i tid som vanligt. 

Insikten var inte ny, men nattsvartare än någonsin: starta ALDRIG något med några som är yngre än dig själv, det betyder bara att du behöver tänka på en massa saker som de yngre förväntar sig att du ska göra. 90-talister är så osjälvständiga, men har samtidigt en så stark ‘sense of entitlement’. Man upphör aldrig att förvånas.

Jag drabbades av grav existentiell ångest

Jag drabbades av grav existentiell ångest, kände en makalös tomhet. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför har jag ett rum där man viskar varje kväll på något som heter Clubhouse? Jag var redan sen hem till min flickvän, nu åsidosätter jag henne, avviker från kursen, för att genom konstgjord andning bära upp ett virtuellt rum där man viskar. Sunk cost fallacy at its finest.

Då tänkte jag, att om inte annat ska jag nu ta tillfället i akt att kanalisera min vrede. Om de andra inte har något att säga, då ska jag passa på att säga några sanningens ord till dem. Detta blir det sista vi viskar till varandra, så det är ingen idé att spara på krutet.

Klockan slog 22 och viskrummet öppnade. Jag höll mig lite i bakgrunden till en början för att se vad som skulle hända. Mina kollegor började prata. Men jag kände knappt igen dem! Något hade hänt. De hade rest sig för ögonblickets skull. Dels som individer, men också som grupp var de mer välsmorda än någonsin. Genom att så tydligt flytta på mig själv gjorde de mitt jobb så mycket bättre än jag någonsin hade gjort. Det var som att lyssna till en stjärnspäckad orkester. Kanske hade jag bara varit i vägen hela tiden?

Snart kom några gäster in i samtalet. Först Margaux Dietz och hennes otroligt charmige son Arnold, sedan Ebba Busch, förstås, hon fyllde år och vi sjöng för henne. Hon berättade att hon hade fått en yxa i födelsedagspresent och fick frågan vad hon skulle använda den till. “Inte till att hugga ned några fler träd i alla fall”, svarade Ebba och sedan önskade vi henne god natt. Därefter kom Edvin Törnblom och Alexander Pärleros. Människor från ett universum jag inte känner särskilt väl, men det var fascinerande att de plötsligt var framför mig, viskandes och väsandes till varandra. Jag kände mig som en ung folkpartist på sin första LUF-kongress.

Då kände jag, nu lever jag igen, det är här jag ska vara, allt är perfekt, och jag har hittat min plats i livet.

Simon Strand
Fristående Clubhousekolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500, samt varit rådgivare i executive search-firman Cohen+Co.

LÄS OCKSÅ: Jag hade tänkt skriva om mellanchefer på Clubhouse – sen hände något helt oväntat

LÄS OCKSÅ: Nu har jag förstått det – Clubhouse är ett pyramidspel (fast för upplysta) 

Läs fler artiklar
LÄS MER