Sök

KRÖNIKA: SIMON STRAND

Simon Strand: Det omöjliga kan hända – Clubhouse påminner om att monopol kan brytas

Clubhouse

Foto: TT / Press

Simon Strand

Simon Strand

Vi alla har fortsatt att hänga på Facebook, utan att vi egentligen gillar det. Är det nu vi bryter oss loss?
Det frågar sig Simon Strand, som den här veckan analyserar det nya sociala mediet Clubhouse.

Det bästa med Clubhouse är att man äntligen får en chans att börja om på ny kula. Efter ganska exakt 5000 dagar på Facebook (sedan jag registrerade mig sommaren 2007) och nästan lika lång tid på Twitter, Instagram och Linkedin bär man runt på oerhörda mängder barlast.

Barlasten har ackumulerats i form av vänner, bilder, inlägg och en massa annat material som man egentligen aldrig vill se igen i hela sitt liv. Med tiden blir andelen oönskat bagage bara större och större. När man har 100 vänner är det lättare att få rätsida på helheten, men tidens gång har fått de gamla sociala medier att bli så vildvuxna och igengrodda att de är i de närmaste obeboeliga. Jag tänkte på det när jag i höstas läste om den 40-åring som hittades i Haninge efter att ha hållits isolerad i en lägenhet sedan barnsben:

“I hallen hängde två almanackor, en från 1995 och en från 1996. Enligt uppgifter ska lägenheten ha varit så stökig och full av saker att det bara fanns små gångar att ta sig fram i.”

Exakt samma känsla som när man loggar in på Facebook.

Kvar på Facebook – av gammal vana

I tidernas begynnelse var även de gamla sociala medierna som blommiga ängar där allt var enkelt och solen sken. Men när volymen och komplexiteten ökat, på allt, har glädjen avtagit.

Ändå har så många av oss fortsatt vara där. Inte för att vi har gillat det — inte längre — utan för att vi varit vana, och för att vi allihopa, likt förorternas ungdomsgäng, saknat en lämplig lokal att vistas i där vi kan vara oss själva och därför dagdrivit runt bland vänner och fiender i de miljöer som erbjudits. Därför är Clubhouse så välkommet. Här gäller i stället tabula rasa, man skapar sig själv på nytt från blankt papper.

Att bygga upp från noll vilka man följer och vilka följare man skaffar sig är en otroligt befriande känsla. För första gången på många år i sociala medier kan man känna kontroll över sitt öde.

Det finns en drivkraft att bryta sig loss, att kasta sig in i något nytt

Tidigare hade jag tänkt att de stora sociala nätverken som växt fram under de senaste 10-15 åren har nystat in sig så pass i våra liv att vi aldrig kommer kunna lämna. De etablerade kontaktnäten, de långa tidslinjerna som dokumenterar ens egen historik, ja stora delar av ens eget liv, skapar en oskiljaktighet mellan jaget och användarkontot.

Men Clubhouse lavinartade tillväxt och känsla av fräschör har fått mig att tänka om. Inlåsningseffekterna i de gamla nätverken är kanske inte så stora som man kan tro. Det finns en drivkraft att bryta sig loss, att kasta sig in i något nytt, som motverkar de gravitationskrafter som talar för att man för evigt skulle bli kvar i det gamla. Det är aspekter som jag tidigare undervärderat — men som nu framstår som självklara.

Nu hotas Facebook på riktigt

Facebook är nu i färd med att lansera en konkurrent, enligt rapporter i media. På samma sätt har Facebook historiskt anpassat sin produkt till uppseglande konkurrenter. När Twitter blev stort blev Facebook mer flödes- och nyhetsbaserat, när Snapchat blev stort introducerade man Instagram Stories. Medan nya startups letar efter sätt att differentiera sig handlar Facebooks strategi mycket om triangulering: hur kan man anpassa strategin och produkten så att man ockuperar motståndarnas ytor?

Facebooks monopolställning bygger på att man skapar flockimmunitet

Facebook har historiskt varit duktiga på att parera konkurrens. Men något håller på att hända som inte är fullt jämförbart med tidigare situationer. Just nu naggas man i kanterna från två håll: nationalisterna som drar till Parler och globalisterna som drar till Clubhouse. När båda flankerna känner så pass stor avsmak mot Facebook, är det lätt att hela strukturen börjar vittra sönder. Facebooks monopolställning bygger på att man skapar flockimmunitet mot konkurrenter, men för att göra det måste en stor majoritet vara beredd att ta deras spruta.

För några år sedan var jag tillsammans med några andra på middag med en av Sveriges ledande finansfigurer. Hen sa att “Zuckerberg köpte WhatsApp och Instagram bara för att lära sig”, och påstod att köpeskillingarna på 16 miljarder dollar för WhatsApp 2014 och 1 miljard dollar för Instagram 2012 bara behövde betala sig i fördjupad kunskap om hur människor beter sig för att redan vara värda sitt pris.

Den senaste kända värderingen av Clubhouse är några veckor gammal och satt till en miljard dollar. Facebooks utmaning ser annorlunda ut den här gången, än vid tidigare stora förvärv. Zuckerberg skulle nog gärna köpa Clubhouse om han fick, men förmodligen är han kringskuren av hot om anti-trust-regleringar som skulle ställas på sin spets ånyo om Facebook försökte döda konkurrensen från Clubhouse.

Om det inte vore för denna omständighet skulle min lekmannabedömning vara att Clubhouse redan är värt 20 miljarder dollar, eller kanske ännu mer. 

Simon Strand
Fristående Clubhousekolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500, samt varit rådgivare i executive search-firman Cohen+Co.

Här kan du hitta fler Clubhouse-krönikor från Simon Strand.

Läs mer