KRÖNIKA: SIMON STRAND

Jag känner mig som filosofen Wittgenstein – Clubhouse-förvirringen är total

Clubhouse
Jag känner mig som filosofen Wittgenstein – Clubhouse-förvirringen är total

Simon Strand

Klarar den mänskliga hjärnan verkligen av Clubhouse?
Det frågar sig Simon Strand i dagens krönika om det nya sociala mediet.

I dag är tredje dagen i rad som jag skriver krönikor om Clubhouse och nu börjar jag äntligen fatta vad hela grejen går ut på. Fram till nu trodde jag bara att jag gjorde det. Det är som vanligt, min största fiende är den jag själv var i går.

Jag känner inför gårdagens krönika, och den i förrgår, som filosofen Ludwig Wittgenstein kände efter att han i unga år skrivit Tractatus. På senare år avfärdade han det mesta som han hade skrivit i det beryktade verket som naiva dumheter.

En orimlig jämförelse, skulle vissa invända. Men det är förmodligen bara för att de själva är out of touch med tidens anda. Personer som är tillräckligt mycket på Clubhouse begriper det fullt rimliga i jämförelsen.

Allt går snabbt

På Clubhouse mäts verkshöjden på en helt egen skala och där är tempot upptrissat. Där kan jag vara som Wittgenstein om jag vill, och där kan hela hans liv motsvara en vecka i mitt. Det är det som är så fantastiskt med Clubhouse, att man slipper anstränga sig men ändå kan leva ut hela sitt självförtroende.

Att genomgå personliga metamorfoser — så som Wittgenstein när han först skrev och sedan förkastade Tractatus — har tidigare varit krävande, ofta oerhört tidskrävande, processer. För att uppnå nästa nivå av medvetande behöver man förvärva insikter den hårda vägen, genom erfarenheter och djup inlärning. 

Att vara på Clubhouse är som att cykla – slutar man trampa så ramlar man.

På Clubhouse behöver man bara flytta från ett rum till dess eftersnack, sedan är man fulladdad med ny klokskap och kan röra sig vidare till nästa nivå (i eftereftersnacket).

Men det leder också till att man missar väldigt mycket så fort man inte är på Clubhouse. Att vara på Clubhouse är som att cykla, slutar man trampa så ramlar man. Varje eftersnack är som en makalös inre resa under en Ayahuasca-tripp, men för varje missat sådant halkar man förstås långt efter.

En timme på Clubhouse är som en dag på Twitter

Wittgenstein dog 1951. Strax efter hans död slog tv-mediet igenom på allvar. Teknikutvecklingen gjorde att kommunikation plötsligt färdades tio gånger snabbare än vad det gjorde under Wittgensteins levnadstid. Några decennier senare slog internet igenom och multiplicerade hastigheten med tio igen. Sedan kom sociala medier och hastigheten tiofaldigades återigen på nytt. 

Clubhouse innebär ett nytt sådant tiofaldigande, jämfört med de gamla sociala medierna. En mediecykel bestående av flera olika faser som tidigare tog en hel dag att avverka (på Twitter!) tar en timme på Clubhouse. Om vi förutsätter att mina beräkningar stämmer — och varför skulle de inte göra det? — med fyra tiofaldiganden sedan Wittgensteins död, går det i dag 10.000 gånger snabbare för nya perspektiv att sprida sig än när Wittgenstein levde.

Hisnande! Men det stämmer nog ganska bra. 

1946 hotade Wittgenstein Karl Popper med en eldgaffel över en filosofisk dispyt i Cambridge. Det, och mycket annat som Wittgenstein gjorde, hade i dagens medieklimat fått honom cancelled inom loppet av en halvdag. Han var alldeles för socialt missanpassad för att ha tillvaratagits i vår samtid. Nu dröjde det i stället 55 år, fram till 2001, innan händelsen medialiserades i en bok av två BBC-journalister. Då var Wittgenstein, men även Popper, döda sedan länge. Nu har vi fria medier som kan råka döda människor, i stället för medier som väntar till att människor är döda.

En matematisk övning

Wittgenstein var matematisk filosof (bland annat) och jag kom att tänka på honom delvis eftersom att Clubhouse så tydligt är en matematisk övning. Både marknadsföringens mekanik, produktens utbud och de algoritmer som baseras på Newtons och Leibnitz integraler och differentialer. Wittgensteins böcker är oläsliga för mig, det är svårt att läsa avancerad filosofi utan förkunskaper, men jag har en vän som också av en händelse är matematisk filosof och som har varit vänlig nog mot oss vanlisar att skriva en populärvetenskaplig bok om Siffrorna i våra liv, som boken heter. Min vän disputerade vid 20 års ålder och man kan nog därför sträcka sig till att kalla honom geni, utan att skarva med sanningen.

I hans bok lärde jag mig bland annat att bebisar kan, utan att ha lärt sig matte, processa mängder upp till tre. Finns det fler än tre av något går det snett. I ett berömt forskningsexperiment får bebisar välja mellan en burk med en kaka och en annan med två kakor. Då kryper bebisen alltid till den med två. Men om valet ändras till en kaka mot fyra kakor, då valet borde vara ännu lättare, så har de ingen aning om vilken av de två lådorna som innehåller flest kakor. Hjärnan tycks ha blivit överbelastad, den verkar helt enkelt ha gett upp. Under de första 22 månaderna ser bebisar inte skillnaden mellan ett och fyra.

Alla parallella rum och parallella talare i varje rum ger upphov till stor förvirring

Jag tror att Clubhouse kan vara vuxnas motsvarighet till kakexperimentet. Att det är här vi når punkten i medieutvecklingen där syntax error i våra hjärnor blir så uppenbart att ingen kan förneka det längre. Alla parallella rum och parallella talare i varje rum ger upphov till stor förvirring, till en punkt där urskiljnings- och bedömningsförmågan totalt går förlorad. Det parallella processandet i realtid skapar en matthet som tidigare bara kunnat jämföras med Almedalsveckan, en analog motsvarighet till Clubhouse med samma invasiva, osorterade, oändliga utbud. Adam Grant, Wharton-professorn som också är en berömd författare, sammanfattade nyligen angående hjärnans naturliga behov av uteslutning:

“Computers are made for parallel processing. Humans are better at serial processing.”

I boken Deep Work av Cal Newport berättas om Donald Knuth som anses vara den mest inflytelserika upphovspersonen bakom utvecklandet av algoritmisk datorprogrammering. Han var en av de första att använda internet och en av de första att begränsa sitt eget internetanvändande. Han slutade med e-post 1990:

“I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. Email is a wonderful thing for people whose role in life is to be on top of things. But not for me; my role is to be on the bottom of things. What I do takes long hours of studying and uninterruptible concentration.”

Kanske tar det bara drygt 30 år innan detta perspektiv färdas från Knuth till Clubhouse och får den stora massan att mute:a? Troligtvis inte. Men att kakburkarna är alldeles för många för att vi vuxna ska ha en sportslig chans att förstå dem, det är i alla fall tydligt. 

Läs fler artiklar
LÄS MER