I dag kom beskedet. Gunilla Herlitz lämnar Bonnier. Detta rykte har surrat runt i medievärlden i ett år och förra veckan återkom ryktet, men utan någon vågade eller orkade skriva. Först i dag blev det klart. DN blev vad jag förstår först med nyheten om näst högsta chefens avgång.
Jag minns att jag åkte taxi med en av de högsta cheferna på DN i samma veva som Gunilla Herlitz gick från chefredaktörs-stolen på DI till DN. Hen berättade att Gunilla hade varit uppe på DN:s redaktion i Marieberg och blivit utfrågad och högt och lågt. Bland annat fick Gunilla frågan vem hon tyckte bäst om i familjen Ahndoril: Alexander eller Alexandra. Gunilla skakade på huvudet och sa att hon inte kände till någon av dem.
Chefen på DN trodde inte att Herlitz skulle bli långvarig som chefredaktör på DN eftersom hon saknade kompetens om tidningens främsta bevakningsområde: kultur. Det visade sig vara en korrekt analys. Gunillas mål har aldrig varit att bli en fin chefredaktör. Hennes mål är att bli en rik direktör. Så tänker människor från Djursholm, även om människor bosatt på Södermalm inte kan fatta detta. Gunilla har nått sitt mål: att bli flickan med guldbyxor.
Resumé summerar idag hennes direktörslön inom Bonnier till 40 miljoner kronor. Genom att skala ner bemanningen på redaktion och annons på DN och få de kvarvarande att producera mer har lönsamheten varit god, trots att annonsintäkterna inom Bonniers tryckta tidningar minskar för varje månad sedan mer än 10 år. Både DN:s och DI:s läsare är två uthålliga släkten. De tycker om sin tidning och betalar gärna för den. Jag är en av dessa nyttiga idioter som betalar varje dag, trots att jag bara läser DN och DI varannan, var tredje dag. Jag betalar trots att jag tycker att tidningarna är usla digitala produkter.
Att tänka banbrytande har aldrig varit Gunilla Herlitz grej. Hon är en duktig förvaltare och kan kapa kostnader med yxa. Nu står Bonnier News inför sin största utmaning någonsin: att tänka nytt och utveckla en ny stark digital affärsidé. Bonniers koncern-vd Tomas Franzén står också inför sin största utmaning hitintills: att hitta en efterträdare till Herlltz. Franzén har fram till nu varit en extremt passiv direktör. Många jag pratar med i koncernen undrar vad han håller på med. Förändringsagendan tycks vara på noll.
Jag är tämligen övertygad om att Herlitz hade gjort ett bättre jobb på denna plats. Att hon ville ha jobbet, men inte fick det tycker jag också är uppenbart. Så är det ofta i livet. Det vi drömmer om händer inte. Nu kommer Gunilla Herlitz att besöka mitt favorithak Riche i Stockholm oftare. Jag säger bara: välkommen hem!