I lördags läste jag Dagens industris helgbilaga noga. Det brukar jag göra varje fredag, men ibland dröjer det till lördag. Jag har en prenumeration på DI digitalt, men tjänsten suger fett följaktligen brukar jag stjäla DI på papper på Riche där jag dricker kaffe varje morgon klockan 8:20. Först läste jag hela Jan Gradvalls reportage i världsklass om och med årets Polarprisvinnare Max Martin. MM har de senaste 20 år dominerat global popmusik och producerat fler listettor än någon annan. Jag kan ganska lite om detta ämne. Musik har aldrig varit mitt stora intresse. När jag var ung och dum drömde jag om att bli den nya Bob Dylan. Jag tyckte själv att jag var duktigt på både gitarr och hade en fin pipa. Men så upptäckte jag att det fanns en kille i mitt Oxie utanför Malmö som var ännu bättre på gitarr än mig (jag) och skrev låtar som kändes ännu mer Bob Dylan. Sen tog jag bussen in till Malmö och där fanns minst fem personer till som sades vara den nya Bob Dylan. Då slutade jag att intressera mig för musik, eftersom jag insåg att jag aldrig skulle kunna bli bäst. (Jag valde istället att intressera mig för samtidskonst och det blev en framkomlig väg.)
Max Martin började sin musikaliska resa med att spela valthorn i den kommunala musikskolan. Det ledde till att han fick bra magstöd när han sedermera började sjunga i ett hårdrocksband. Det blev ingen hit, men valthornet och magstödet blev ändå MM:s nyckel till framgång, Den gemensamma faktorn i samtliga Gradvallintervjuer med superstjärnorna som samarbetat med MM var ett fokus på rösten. MM får stjärnorna att sjunga som Gudar. Den andra starka kraften i MM:s karriär tycks vara att samarbeta med andra. Och inte vilka som helst utan med de yngre. Det finns bara två sätt att närma sig det svåra. Se det som ett hot eller som en utmaning. Att som MM göra det senare när han är på toppen är sjukt svårt. Det kräver ödmjukhet och det är nästan omöjligt när man har som MM miljarder på banken och X miljoner superstjärnor som slickar ens fötter. MM är ett bevis på att enstaka elefanter kan flyga, men det viktigaste för dig som läser detta är att bara en på 10 000 kan det. Det innebär att de bästa är en möjlighet eftersom de förr eller senare kommer att falla på sin egen självbild. De bästa går att överträffa om du arbetar sjukt hårt. Om du tänker innovativt både vad det gäller mål och karta.
Den digitala revolutionen gör att den här texten just nu kan läsa av 3,2 miljarder människor. Det innebär att alla kan dela den och att om alla ignorerar den måste jag skriva bättre nästa gång för att behålla jobbet Breakit. Det är mycket värre press på Max Martin. När han arbetat klart med en låt finns det 10 000 låtskrivare därute som försöker kopiera och förädla hans musik och drar sig inte för att stjäla.
Sen läste jag Gradvall krönika om den nya tv-serien American Crime Story. Den tittade jag på i helgen. American Crime Storys två första avsnitt visade sig vara den bästa tv-serien ever. Att leva i en värld där både musik och tv-serier bara blir bättre och bättre är ett sant privilegium.
Detta kommer snart att drabba även DI i läsplattan. Och med denna insikt börjar vi arbetsveckan.