Jag pitchade mitt poddbolag för stjärninvesteraren – här är hans dom ord för ord

Kapitalet
Jag pitchade mitt poddbolag för stjärninvesteraren – här är hans dom ord för ord

Foto: Istockphoto.com / Press. Bilden är ett montage.

Breakit

Riskkapitalmarknaden är hetare än kanske någonsin, men hur ber man någon om 1,5 miljoner kronor?
Det frågar sig Jacob Bursell vd på Monopol Media.

"Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Kapitalet kommer ut varje vecka med reportage om ekonomi, finans och samhälle. Hela podden hör du här".

I tre år har mitt heltidsjobb varit att göra Kapitalet, en podcast om ekonomi. Vi är fyra personer som varje vecka gör vårt bästa att ge lyssnarna en dos ekonomisk allmänbildning, och vi försöker i möjligaste mån att undvika våra egna navlar. Men det senaste avsnittet av Kapitalet var ett undantag, för det handlade om… Kapitalet. Eller snarare om Monopol Media, bolaget bakom Kapitalet.

Som oändligt många små företag så tampas vi med en knepig fråga: hur ska vi växa?

Inte sällan landar det i ett förnedrande moment tjugotvå: du vill sjösätta en ny produkt, men för att sjösätta den nya produkten behöver du pengarna du får först när produkten är såld. Produktion av poddar är dessvärre inte förskonat från den matematiken. Tvärtom. Att lansera nya poddformat kostar en massa pengar. Helt ärligt kan du aldrig vara säker på att någon kommer att lyssna. Men intäkten, den får du i regel först när annonsörerna har några lyssnare att prata med. 

Vi gick igenom alternativen. Låna pengar? Sälja i förskott? Jobba hårdare? Visst. Allt det där går, även om det redan idag arbetas på ganska flitigt. Men vi förstod också att det finns ett sätt till.

Att döma av publikationer som denna finns det just nu rätt mycket folk där ute med både pengar och dyrköpt erfarenhet. Personer som rimligtvis skulle kunna hjälpa oss med både kapital och kunskap. En investerare. Men det fanns ett problem. Vi visste inte riktigt var vi skulle börja. Var hittar man investerare? Och inte minst, vad säger för att be en människa om 1,5 miljoner kronor? Men så i mitten av november fick vi en möjlighet att pitcha vår idé till en av Sveriges mest aktiva ängelinvesterare.

En kille som inte bara hade pengar, utan som skärskådade bolag som vårt på heltid. 

Han heter Hampus Jakobsson och tjänade komiska summor pengar när han och några kompisar sålde mjukvaruföretaget The Astonishing Tribe till Motorola. Han får tydligen upp emot tusen propåer om året, och träffar en femtedel. Jag hade skickat över vår pitch deck i förväg och ringt upp via Skype. Sedan hörde jag hur min mun började prata. Det första den gjorde var att presentera mig, vilket ändå var en rimlig början. Sen satte den igång att babbla.

"Det som kännetecknar den här marknaden är att trots att det finns så ofattbart mycket poddar i Sverige, så görs de i väldigt hög utsträckning av folk som har det som ett extraknäck, stammade min mun."

Jag förklarade att medan TV-industrin helt har skiftat mot kvalitet, så domineras poddmarknaden fortfarande av oredigerat pladder. Det är, menade jag, otänkbart att inte företag kommer spela en mycket viktigare roll i framtiden. Företag som vårt företag. Och ungefär där, på sida fyra, blev jag avbruten av Hampus.

"Så här: jag är icke-representativ för investerare. De flesta har sett Shark Tank, och så tror de att en grundare ska stå lite rädd och prata oavbrutet i femton minuter, och så ska de sitta i en stol och säga ’du får en miljon’", säger Hampus Jakobsson. 

Jag var benägen att hålla med. Den bilden hade ju tutats in även i mitt huvud. I stället, förordade Hampus, skulle vi bara ha en diskussion. Eller i hans egen analogi: vi skulle spela Yatzy. (Vill man ha mer pengar så handlar det tydligen om Texas Hold'em). Så han rullade tillbaka tärningarna. 

"Jag tror du har helt rätt. De stora poddarna är ju ofta gjorda av professionella team", sa Hampus.

Sedan berättade han hur han bedömer förslagen han får. Han berättade hur han tittar på grundarna. På hur väl de kan sin marknad. Hur uthålliga de är. Och så berättade han hur han ser på marknaden. Om det finns något behov av produkten

"Finns det ett stort behov? Och då är det så att poddar.. det är inget snack! Det är ett sjukt behov!"

Själv, menar Hampus, lyssnar han på fler poddar än någon annat levande väsen han känner, men inga svenska. 

Tärningarna rullade vidare. Jag instämde, och berättade hur vi vill göra fler program av hög kvalitet, och vara ett företag där riktigt duktiga radiojournalister vill arbeta. Positivt, tyckte han. Men sen kastade Hampus tillbaka tärningen igen, och nu med en rejäl käpphäst. 

"Det jag vill se i de här är du bygger något som inte bara är en jävla bra business, för jag tror att det här är en sjukt bra business du bygger. Men hur bygger man något som har en extrem ’defensibility’", sa Hampus. 

Nu insåg jag att jag hade ett problem. Möjligen två. Hampus förklarade att han letar efter företag som är skalbara, och som kan skyddas från konkurrens. “Moats”, som det heter på investerarlingo. Letar man efter skala är det inte oproblematiskt att vi sitter och gör radio på ett språk som förstås av 1,5 promille av världens befolkning. Och hur gör man för att faktiskt försvara verksamheten från konkurrens när vem som helst kan starta en podd på tre sekunder? 

"Hur kan du göra så att inte Dagens Industri bara säger ‘vi ska göra en finanspodd’ och så kommer de och äter halva din annonsgrej för att de har ett sjukt annonsteam. Det är nog min största rädsla här. Hur tusan gör man så att det inte dyker upp någon från ingenstans?"

Även om jag hade haft ett gjutet svar på frågan, vilket jag inte hade, så var vårt företag ändå ingenting för Hampus. Sedan ett år tillbaka, förklarade han, ägnar han sig helt och hållet åt klimatrelaterade investeringar. För ett år sedan var han lite mer “trigger happy”, men inte längre.

Vi tackade, sade adjö och lade på. 

Två känslor dröjde kvar efter samtalet med Hampus. Att låta sig grillas lite av en sådan här person är onekligen ett bra sätt att få lite perspektiv på det man gör. Annars är det väldigt lätt att bara fastna med trynet i tangentbordet.

Men den andra känslan hade ändå bäring på lite större frågor. Om alla går omkring och letar efter nästa internetgrej i hopp om att göra tio eller hundra gånger pengarna, vem ska då investera i alla företag som inte har inneboende möjligheter att skala över landsgränserna? Har nollräntan satt fart på bandvagnen som allokerar samhällets resurser till powerpointpresentationer, medan näringslivets lönsamma undervegetation sitter kvar och gapar efter smulorna? Ett samhälle byggs väl inte allena på elskotrar, träningsappar och SaaS-vertikaler? 

”Friends, fools and family”, replikerar Hampus. I riskkapitalismens hackordning är det ofta där mindre företag hamnar, berättar han. Man frågar farbror Sven, grannen, någon välbesutten kollega eller klasskompisen som gick på Handels. Jag testade det med en aktiesparklubb 1999, och vet redan hur det känns att förlora släktingarnas pengar. Jag rekommenderar det inte, och gör det troligtvis inte igen. 

Så hur slutade det? Alla nederlag är lärorika, och jag tror inget annat än att framtiden är ljus. I bland är det bara så svårt att förmedla. Men, som min mamma brukar säga, skam den som ger sig. 

Jacob Bursell, vd Monopol Media

"Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Kapitalet kommer ut varje vecka med reportage om ekonomi, finans och samhälle. Hela podden hör du här".

Läs fler artiklar
LÄS MER