Cotton Eye Joe spelas 3 gånger per sekund – och har gjort honom rik

Musik Kapitalet
Cotton Eye Joe spelas 3 gånger per sekund – och har gjort honom rik

Ranis Edenberg, till höger skapade Cotton Eye Joe för 25 år sen – och lever fortfarande på det. Foto: TT/Youtube

Breakit

I början av 1990-talet var Ranis Edenberg en hårt arbetande låtskrivare och producent, men utan några stora framgångar på listorna. Sen förändrades allt över en natt, vilket blev startskottet på den bisarra historien om Rednex AB.

"Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Kapitalet kommer ut varje vecka med reportage om ekonomi, finans och samhälle. Hela podden hör du här.

Tillsammans med en grupp vänner huserade han i 1990-talets början i en studio vid Fältöversten i Stockholm, och sedan i Liljeholmen. De var unga, de drömde stort, och de arbetade dygnet runt. 

"Vi var ett studiogäng på sex pers där alla var producenter och låtskrivare och vi hade våra olika projekt", berättar Ranis Edenberg.

"Man hittade artister, spelade in dem och så gick man till skivbolagen och försökte få det utgivet och hoppas på en hit." 

Han är från Täby, och är enligt egen utsago en obegåvad musiker. Snarare var han en entreprenör, med inställningen att det mesta gick att ordna om man bara bestämde sig.

Så han kämpade på.

Han levde på 3.000 kronor i månaden, åt snabbnudlar och stekte morötter. Men trots ansträngningarna så uteblev framgångarna. Ett par år in på 1990-talet hade de lyckats ge ut 18 singlar, men inga hits. 

"Nej de gick skitdåligt allihop. Det kanske var någon som sålde 300 ex. Det var flopp och flopp och flopp och flopp", säger han. 

En dag de här åren kommer en av Ranis Edenbergs kollegor in i studion med en skiva han fått via en CD-klubb. På skivan fanns en inspelning av countrysångare Ricky Skaggs. Det var en cover på en gammal amerikansk folksång som hette Cotton-Eyed Joe. De började genast klippa upp låten och experimentera med delarna. 

"Då tog de Tour de France med Kraftwerk, det beatet. Och sen lägger man på en bas som driver på det hela. Och den är rätt snabb. Redan där har du något som är tjoigt och dansigt", säger Ranis Edenberg. 

Demon låg och skräpade i studion ett år, innan de spelade upp den för den danske skivbolagstjänstemannen Martin Dodd, som 1990 hade nått stora framgångar med Ace of Base. Sommaren 1995 släpptes singeln, som snart blev nummer ett i femton länder. 

​"Jag kom hem från banken och börjar räkna ut i huvudet och inser att med alla pengar som kommer från det här så kommer jag säkert att tjäna minst en miljon kronor. Det var som om solen blev 12 gånger större, ’fan jag är miljonär’", minns Ranis Edenberg. 

Rednex blev dock inte som andra band. Till att börja med fanns det inget band, utan det fick Ranis och hans vänner ordna efter att de skrivit själva låten. De genomförde auditions och anlitade sedan ett band som en underleverantör till Rednex AB – bolaget som ägde musikrättigheterna. 

"Det som var viktigt med bandet var att de kunde uppträda på ett ballt sätt. Om de kunde spela eller sjunga, det var helt oväsentligt", säger Ranis Edenberg.

Under det kommande året blev Rednex ett globalt fenomen. Bandet for över hela världen och framförde den udda musiken, utstyrda i munderingar som skulle föra tankarna till sydstaternas landsbygd. Ranis och hans vänner tjänade, såvitt han minns rätt, omkring 40 till 50 miljoner kronor de första åren.

Men redan när debutalbumet ”Sex and violins” stod på skivaffärernas hyllor började de fråga sig vad de egentligen hade satt till världen. 

"Efter första plattan var alla jävligt less på att hålla på med fiol och banjo varenda dag i studion. Man var urless. Så pass less att jag fattade under hösten 1995 att det inte kommer bli någon uppföljare", säger Ranis. 

Så han samlade sina vänner och skivbolaget, och föreslog att Rednex skulle läggas ned lika fort som det hade uppstått. 

"Jag sa att jag ville lägga ned hellre än att driva på det ett par år till och det blir segt, för ingen vill jobba med en uppföljare", berättar Ranis

"Kan vi inte bara döda skiten? sa jag till de andra."

I slutet av 1990-talet introducerades Ranis Edenberg för Napster. En professor på KTH förevisade hur man plötsligt kunde ladda ned Cotton Eye Joe på en minut, helt gratis.

Där och då förstod han att intäkterna från musiken skulle sina. Han bestämde i stället att Rednex skulle förvandlas mer som ett underhållningsvarumärke i stil med Blueman Group.

Idén föll inte i god jord hos bandet, varpå Ranis enligt egen utsago sparkade allihop. Ett nytt band tog vid, medlemmar kom och gick, men ett par år in på 2000-talet hade han börjat tröttna på Rednex för andra gången. Rubrikerna blev stora när han 2007 lade upp hela Rednex till försäljning på Ebay för 1,5 miljoner dollar. 

"Den idén var gammal. Jag vet inte exakt när någon sa ’då kan vi ju sälja hela Rednex, hela paketet’. Det kanske någon kläckte tio år innan vi gjorde det. Men någonstans när idén är kläckt och dyker upp efter ett par år…. Tillslut fattar man att fan vi kan gå till världshistorien genom att sälja Rednex eller genom att bara ge ut det till försäljning. Ingen har gjort det", säger Ranis Edenberg. 

Det kom inget bud på Rednex den gången, men det var inte slut på idéer för det. Genom åren har bolaget fortsatt att släppa musik och nya videos, samtidigt som låtarna har framförts över hela världen av en brokig konstellation artister.

Till slut, 2012, bestämde man sig för att helt skrota idén om ett band, för att i stället använda en artistpool. När en person från Nya Zeeland hörde av sig ur det blå och frågade om inte Rednex kunde komma till landet och spela live, bestämde man sig för att stöpa om Rednex till ett franchise. 

"Vi drog upp ett franchisekontrakt, och så fick han samla ihop ett gäng performers och göra ett Rednex på Nya Zeeland och i Australien", säger Ranis. 

Franchiseverksamheten fick inte något stort lyft. Men tack vare framväxten av digitala musiktjänster förblir låtarna efterfrågade över hela världen. Enligt Ranis Edenberg spelas Rednex låtar tre gånger i sekunden, året runt. Cotton Eye Joe står för två tredjedelar. 

Tänk dig 1994, om man skulle gå ut och hitta en låt som släpptes 1992, det var ju fan helt jävla omöjligt. Man fick gå till någon andrahandsaffär i slutet av Roslagsbanan", säger han

"Du kunde inte ens lyssna. I dag kan du lyssna på allt som har gjorts i historien, och det går till och med även royaltypengar till dem. För oss som har haft en hit back in the days, är det helt grymt", säger han. 

Ranis Edenberg flyttade från Sverige året efter att Cotton Eye Joe tog världen med storm, och han har aldrig kommit hem. Han säger att han lever ett nomadliv, och befinner sig vid intervjutillfället på Nya Zeeland.

Det är en tillvaro som har möjliggjorts nästan helt av en enda låt. Tjugofem år efter genombrottet, säger Ranis, får han fortfarande omkring en halv miljon kronor per år i royalties – ett belopp som hittills inte visar några tecken på att avta. 

"Det är inte bara det. Det är folks flickvänner, någons ungar…det är som en hel liten familj som finns i världen som bara går och lever på de är världshitarna. Framförallt Cotton Eye Joe." 

"Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Kapitalet kommer ut varje vecka med reportage om ekonomi, finans och samhälle. Hela podden hör du här.

Läs fler artiklar
LÄS MER