De är Sveriges värsta (och bästa) riskkapitalister: ”Puttar dig mot stupet”

Lundells vecka

Stefan Lundell

Stefan Lundell

Medgrundare och reporter

Som entreprenör skyr Stefan Lundell de här investerarna som pesten.

Det var ingen tvekan om att han visste exakt vad han talade om. 

Av egen bitter erfarenhet:

”Det är som att ingå äktenskap med Djävulen. Har du det gänget ombord så kommer de att putta dig mot stupet”, konstaterade han sakligt.

Vi sågs på en lunch i veckan och hade kommit in på ämnet utlänningar. 

Alltså inte i största allmänhet. Nej, den framgångsrika entreprenören (för några år sedan sålde han sitt bolag för några hundra miljoner kronor) syftade på en särskild grupp – de utländska riskkapitalisterna. 

Eller ännu mer specifikt de coola VC-firmorna med huvudkontor i Silicon Valley, London, Berlin eller någon annan global tech-hubb.

För många entreprenörer anses det vara det yttersta beviset på framgång att få någon av dessa firmor i ägarkretsen. Men min vän entreprenören (som idag själv investerar flitigt i startups) menar att den här typen av riskkapitalister är bland det värsta som kan hända bolaget. Och jag är benägen att hålla med.

Ända sedan vårt event SaaS Summit för två veckor sedan har jag funderat en hel del kring riskkapitalbolagens roll i den svenska techindustrin. På konferensen ifrågasatte flera entreprenörer nyttan med att ta in en massa riskkapital. Petter Hedborg (som byggt höglönsamma Modular Finance inom segmentet för finansiell information i princip utan riskkapital) argumenterade till exempel för att det måste bli coolt att växa företag utan riskkapital. 

I den här diskussionen är det ingen som ifrågasätter att riskkapital kan vara en förutsättning för en viss typ av bolag. Problemet är att det skapats ett klimat där de entreprenörer som får in mycket riskkapital nästan per definition lyfts upp som hjältar. Får du in VC-gänget så har du skapat ett framgångsrikt bolag – även om du driver en verksamhet som förlorar miljoner och kanske inte ens har en bevisad intäktsmodell. 

I den här kontexten smäller det extra högt att lyckas locka ett utländskt, helst amerikanskt, riskkapitalbolag att investera pengar. Trots att det för den absoluta majoriteten av svenska entreprenörer med stor sannolikhet är det värsta som kan hända.

Ta bara vittnesmålet från entreprenören jag träffade i veckan. Han likställde alltså utländska VC-firmor med Hin håle själv. Naturligtvis var det en medveten överdrift. Men samtidigt – efter att själv fått in en av dessa coola VC-firmor i ägarkretsen talade han av egen erfarenhet.

”Har du målet att bygga en unicorn är det helt rätt typ av investerare. Då handlar allt om att gasa och skala så snabbt det bara går. Men det är inte särskilt många bolag som har den profilen och då blir den snabba expansionen bara skadlig”, konstaterade entreprenören lagom till att vi fick in kaffet.

För riskkapitalisterna är det ett helt rationellt beteende att hetsa sina entreprenör mot högre och högre tillväxt, närmare och närmare stupet. Det räcker att en eller två av tio lyckas flyga och ta sig i riktning mot solen. Resten av entreprenörerna kommer att kraschlanda. Det ingår i riskkapitalisternas (superlönsamma) affärsmodell. 

Frågan är bara om alla entreprenörer som ingår äktenskap med djävulen är fullt insatta i den här logiken. Jag är inte så säker på det.

Trevlig helg!

Ps. Normalt brukar jag avsluta min veckokrönika med ett gäng notiser med ambitionen att ta er läsare lite bakom kulisserna i näringslivet och skvallra om de hetaste personerna i den svenska techindustrin. Det kommer jag fortsätta med men nu får jag hjälp av hela Breakits redaktion. Denna vecka berättar vi om det svenska miljardbolaget som ingen vill köpa, ordbråket mellan två av Sveriges tyngsta influencers, den galna padelmatchen mellan Spotify-grundaren Martin Lorentzon och superentreprenören Henrik Persson Ekdahl med mera, med mera. Kort sagt riktigt Premium-innehåll (du har väl tecknat dig för ett abonnemang?) – här får du alla godbitarna!

Läs mer