Sök

KRÖNIKA: SIMON STRAND

Elsparkcyklarna var som en hipp ungdomsdrog – men nu har polisen vaknat

KrönikaElsparkcykel

Simon Strand

Simon Strand

Elsparkcyklarna var den moderna storstadsmänniskans sista chans att få känna sig som en kung över sin egen stad.
Men nu är det roliga över, skriver Simon Strand i en krönika.

Nyligen började polisen kontrollera oss elsparkcyklister i Stockholm. Kör man för fort eller bryter mot trafikreglerna riskerar man att bli stoppad och lagförd.

Det innebär att smekmånaden nu är över.

Medan den varade kunde vi sparkcyklister ta oss fram precis som vi ville på stadens vägar och trottoarer. När skyltarna visade grönt för biltrafik, då tolkade vi det som grönt för oss. När skyltarna i stället visade grönt för fotgängare och cyklister, då tog vi rygg på dem i stället. Vi på elsparkcykel tolkade varje trafikbudskap som att det var vår tur – och vi kom undan med det. Som trafikens in-betweens, som ingen hade hunnit kategorisera, var vi alltid med och aldrig med. Vi rann fram som vatten genom rännor, varhelst och närhelst det var möjligt.

Men nu börjar det alltså bli slut på det roliga. På ett samhälleligt plan kan jag naturligtvis begripa att elsparkcyklarna nu börjar kontrolleras och regleras. Jag kan till och med sträcka mig till att det är en bra idé. Andreas Cervenka och Lisa Magnusson är två journalister som förfäktat ordning, reda och rimlig tråkighet i denna fråga. Att Johan Croneman inte hunnit komma farandes med sin hyttande näve ännu är ju bara ren flax. Trafikborgarrådet Daniel Helldén har aviserat ett tydligare och mer åtstramat regelverk, och i dagarna började man beslagta elsparkcyklar på gatorna. Vi sparkcyklister har nog frammanat ännu mer bryskhet än vad vi redan har hunnit möta.

Jag kommer samtidigt ändå sakna tiden när elsparkcyklarna var oreglerade som någon ny hipp ungdomsdrog som Läkemedelsverket ännu inte hunnit stoppa. Då kunde jag fara fram på sparkcyklar i 20-25 kilometer i timmen på trottoarer, åkandes slalom mellan fotgängare. Många reagerade med förvåning eller bestörtning på detta, men det var såklart aldrig någon trafikfara — även om det kunde verka så för dem. Mina reflexer är blixtsnabba, synen är perfekt, och jag fångar upp allt som sker i miljön runtomkring. Samhällets föreskrifter och fördömanden tar dessvärre inte hänsyn till den enskilde, eller den enskilda situationen. Där blir alla del av samma genomsnitt.

Men jag har verkligen njutit av den här tiden. Det har varit som att inget kunnat stoppa oss elsparkcyklister. Den kuvande modernitetens mallade gråsosseri ventilerades äntligen! En sådan total frihetskänsla tror jag inte att jag har upplevt sedan jag laddade ned filer illegalt under mina vilda ungdomsår. Den totala oinskränktheten är måhända inte särskilt vuxen, men just därför är dess lockelse så enorm.

En oreglerad elsparkcykelfärd var kanske den moderna storstadsmänniskans sista chans att få känna sig som en kung över sin egen stad. En stad som i själva verket styrs av trafikledningskontoret, arga grannar, borgarrådssekreterare, Skönhetsrådet och andra småpåvar.

Men var sak har sin tid. När rationellt sinnade debattörer som Cervenka, Magnusson och sociala ingenjörer som Helldén nu ska lägga sordin på det inledningsvis frejdiga elsparkcykelfenomenet finns snart inte mycket kvar av det som var så underbart.

Jan Stenbeck sa att politik slår pengar, men att teknik slår politik. Det stämmer möjligen för den teknik som går genom radiovågor, som hans dåtida tv-sändningar från Storbritannien och upphävande av telekom-monopolet. Den luftburna och kablerade tekniken är svårfångad (i fallet med illegal nedladdning var det ju annan ny teknik, och inte politik, som slutligen slog den).

Men när det kommer till fysiska produkter, så slår faktiskt politik teknik också. 

Tuffa tider väntar elsparkcykelbolagen, när vi som kör deras fordon ska domesticeras.

Simon Strand är fristående elsparkcykelkolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500.  

Läs mer