Häromdagen hamnade jag för, jag vet inte vilken gång i ordningen, återigen i en diskussion där jag tvingades försvara elsparkcyklarnas rätt att få finnas och vara en del av storstadsmiljön.
"Varför i helvete då?" frågade sig uppretade motståndare som tyckte sig se elsparkcyklar ståendes i vägen precis överallt hela tiden. Den nya fordonsparken hade försatt dessa människor i ett ständigt tillstånd av dåligt humör, påstod de. En person från New York var så mallig över att elsparkcyklarna inte var tillåtna där, och förklarade att det gjorde New York till en fantastiskt mycket bättre stad att bo i. Att framkomligheten ovan jord med andra transportmedel än bil är nästintill obefintlig i New York var tydligen något fantastiskt, även om den inte är särskilt bra med bil heller.
Det finns verkligen en särskild sorts rövskallar som bor i New York.
Men det var då jag kom på det. Just därför, sa jag, är det så viktigt att elsparkcyklarna får fortsätta finnas. De fungerar som åskledare för människor som behöver kanalisera sin ilska. Sedan tidigare finns ett liknande förakt mot cyklar och cyklister, men det föraktet är förbehållet människor i de reaktionära delarna av elektoratet. Hata cyklister kan du nästan bara göra om du är sverigedemokrat eller gammelmoderat.
Men sanningen är att alla människor har ett uppdämt behov av att bli arga. Och i hatet mot elsparkcyklarna kan gråsossar, nymoderater, folkpartister, vänsterpartister och en och annan miljöpartist förenas. De får möjlighet att ta ut sitt agg på ett föremål och fenomen som lider betydligt mindre av det, än om ilskan hade riktats åt de flesta andra håll.
Därför är dessa människors irrationella ilska i sig självt en anledning till att sparkcyklarna måste få vara kvar. De leder ilskan bort från områden där den skulle kunna göra mer allvarlig skada. Samtidigt som de ger en grupp människor, som i många fall inte har för vana att brusa upp, en välbehövlig möjlighet att göra just det.
När man tänker på det är det faktiskt ganska fantastiskt. För det innebär att elsparkcyklarna både är mycket välgörande för alla som älskar elsparkcyklar, men också för alla som hatar elsparkcyklar.
För om man ska lägga handen på hjärtat och börja rationalisera är dessa föremål inte särskilt mycket i vägen, förutom i dessa människors huvuden. Och det finns många andra saker som ibland kan vara i vägen, om man börjar grubbla riktigt ordentligt på det. Stolpar! För Guds skull, stolpar! Jag vet inte hur många vänner jag känner som gått rakt in i stolpar och fått stora bulor i pannan eller ansiktet som följd. Jag var själv bara millimeter från att gå rakt in i en lyktstolpe nyligen, när jag gick och spelade schack i mobilen, och tappade bort tanken på min egen riktning för några sekunder.
Men eftersom stolparna är så normaliserade sedan länge får de stå totalt oemotsagda. Så det är en sorts nyhetens obehag som spökar för elsparkcyklarna. Hade vi betraktat problemet rent krasst hade det inte varit så svårt att ta sikte mot ett stolpfritt Stockholm eller Göteborg senast 2025. Åtminstone hade en stor majoritet av alla stolpar kunnat avlägsnas och ersättas på annat sätt, med avsevärt minskad risk för att dräpa förbipasserande. Men det här debatteras inte överhuvudtaget, eftersom stolparna inte är elsparkcyklar.
Visst finns det elsparkcyklister som måste börja parkera snäppet smartare. Och visst kan man tycka att företagen som pumpar ut elsparkcyklarna – med allt sitt riskkapital – borde kunna rensa upp på trottoarerna vid vissa tillfällen.
Men fördelarna med fenomenet överväger verkligen. Och däri ingår deras viktiga funktion som många människors åskledare.
Simon Strand är fristående elsparkcykelkolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500.