När jag drog igång Breakit lovade jag mig själv en sak.
Oavsett vilka motgångar vi stötte på skulle jag till varje pris undvika konkurs.
Kanske är jag gammaldags. Allt fler i min omgivning förespråkar numera den amerikanska synen. Den innebär en inställning där en konkurs mer ses som en viktig och nyttig erfarenhet istället för ett misslyckande.
Och i teorin håller jag med.
Det måste vara okej att misslyckas som entreprenör och få en andra chans. Självklart.
Problemet är bara att misslyckandet som en konkurs innebär alltid drabbar oskyldiga. Jag tänker främst på alla leverantörer som inte får betalt och i värsta fall själva tvingas i konkurs. Men även samhället och därmed vi alla blir förlorare på de skatteskulder som aldrig betalas av kursade bolag.
Det är mot den bakgrunden som jag i veckan med högst blandade känslor tog emot nyheten att entreprenörerna Hannah Widell och Amanda Schulman valt att sätta tre av sina bolag i konkurs.
Jag har tidigare verkligen imponerats av hur de helt på egen hand byggt en snabbväxande och lönsam verksamhet inom media. Och det kändes som ett smart drag att addera ett nytt ben i koncernen där man kapitaliserade på den stora räckvidden som redan fanns i mediedelen.
Att den nya verksamheten sedan inte lyfte var ju trist. Men jag tycker alltså principiellt att man som entreprenör får bita i det sura äpplet och själv ta smällen fullt ut. Med andra ord trycka in de pengar som krävs för att avveckla verksamheten under ordnade former.
Nu valde Hannah Widell och Amanda Schulman alltså en annan, enklare, väg ut – konkurs. Det innebär att deras underleverantörer får ta en kundförlust på tillsammans över 4 miljoner kronor. Själva motiverar de beslutet med att de vill skydda sin övriga verksamhet. Jag tycker det är osnyggt och ansvarslöst.
Men det finns en annan aktör i den här affären som agerat ännu värre. Med svansen mellan benen smet nämligen mediefamiljen Bonnier ut genom bakdörren – precis innan konkursen var ett faktum. Via sin riskkapitalgren investerade Bonnier tungt i skönhetssatsningen för knappt två år sedan.
Men när verksamheten skulle stängas ner ville mediejätten inte ta något ansvar som ägare. Istället hoppade deras representant Ulrika Saxon av styrelsen och aktierna dumpades.
På så sätt slapp Ulrika Saxon och familjen Bonnier skylta med en uppmärksammad konkurs. Helt enligt lagboken men inte särskilt vackert.
Både Bonnier och Hannah & Amanda kan bättre!
Trevlig helg!
Veckans oskrivna bomb: H&M-familjens skönhetsfiasko. När jag grävde lite djupare i Hannah & Amanda-konkursen upptäckte jag att DIG Investment varit en av storägarna i systrarnas skönhetssatsning. Bakom DIG Investment står Martin Söderström som är gift med H&M-arvingen Charlotte Söderström. Precis som familjen Bonnier valde dock H&M-klanen att smita från sitt ägaransvar. De är visserligen kvar som ägare i Perfect Day Media men lyfte inte ett finger när skönhetsbolagen sattes i konkurs. Däremot såg DIG Investments ägarrepresentant till att gå ur styrelsen i god tid innan konkursen var ett faktum. En smula ryggradslöst, säger jag om det agerandet.
Veckans fight: Slaktaren vs Tommy. Som vi har väntat på denna drabbning – och på lördag är det äntligen dags. Techinvesteraren Tommy Jacobson (Truecaller, Zound industries med flera) kliver då in i ringen för att gå sin sista tävlingsmatch i thaiboxning. Motståndare är en kille med det respektingivande artistnamnet “Slaktaren”. Har du inte själv möjlighet att vara på plats när thaiboxningsgalan avgörs på Maximteatern så kan jag lugna dig. Jag lovar att komma med en fyllig rapport!
Veckans skatteklipp: Tyler Crowley. En vaken läsare uppmärksammade oss på att mannen bakom veckans stora tech-konferens, Sthlm tech fest, inte skattar i Sverige för sina intäkter. Tyler Crowley slussar istället biljettintäkterna till sitt bolag i skatteparadiset Delaware. Inget juridiskt fel med det enligt skatteexperterna som vi konsulterade – men smart.
Veckans besvikelse: Erik Wisterberg. Min reporterkollega Erik Wisterberg kastade sig vetgirigt över uppgifterna kring Tyler Crowleys bolag – nu skulle vi äntligen få reda på hur mycket han egentligen drar in varje år på Sthlm tech fest. Med ett bolagsnamn borde det vara en smal sak att få ut årsredovisningen från myndigheterna i delstaten Delaware, eller? Efter intensivt mejlande och telefonerande kom beskedet – den typen av bolag registrerade i Delaware behöver inte offentliggöra sina årsredovisningar.
Veckans mediegranskning: Slavarbete. Det här är kanske en smula branschinternt men jag kan ändå inte låta bli att uppröras en smula över hyckleriet i vissa delar av mediebranschen. Varje vecka jagar reportrarna på P1-programmet Medierna förtjänstfullt alla journalister och mediebolag som gör journalistiskt tveksamma beslut. I ljuset av detta känns det minst sagt tveksamt att produktionsbolaget bakom programmet inte betalar en krona i lön till sina praktikanter. Kutym i branschen är annars att alltid betala Journalistförbundets rekommendation på dryga 13.000 kronor. Andra snåla medieaktörer som kräver att praktikanterna jobbar gratis är enligt mina källor Blankspot, Offside, Filter, Lärarnas tidning och Arbetaren.