Jag köpte mig in på Obamas hotell – efter att ha nobbats av Brilliant Minds

Breakit Brilliant Minds Brilliant Minds
Jag köpte mig in på Obamas hotell – efter att ha nobbats av Brilliant Minds

Foto: TT / Jon Mauno Pettersson

Stefan Lundell

Medgrundare och innehållschef

Stefan Lundell gör vad som helst för att ta sig in på Brilliant Minds.

Veckans stora snackis (i alla fall runt Stureplan) har lockat fram några av mina mest osympatiska personlighetsdrag.

Fåfänga, elitism och egoism. Det är bara ett axplock av egenskaper jag normalt hjälpligt lyckas pressa tillbaka men som (de senaste dagarna) nu slagit ut i full blom.

Allt började när jag insåg att Daniel Ek och Ash Pournouri faktiskt menade allvar med att stänga ute alla journalister från årets Brilliant Mind-konferens.

Först lade jag ingen större vikt vid beskedet – jag hade ju faktiskt nobbat eventet de senaste fyra åren och bevisligen ändå överlevt. Men det faktum att jag nu inte längre var välkommen satte saken i en helt ny dager.

Varför fick inte jag en inbjudan? Var jag inte tillräckligt viktig, smart, betydelsefull, snygg?

Det måste vara ett misstag. I ett sirapslent mejl till Ash Pournouri personligen bad jag i det närmaste på mina bara knän om att få en plats till eventet. Ash var trevlig – men ändå omutbar:

“Tyvärr är det lite sent nu. Hade gärna velat ha dig där men det får bli en annan gång”.

Helt kört den formella vägen alltså – det var dags att börja tänka mer kreativt. Jag kallade till krigsråd på redaktionen. Fanns det verkligen inte något sätt att i alla fall få smygkika in på Obama, Evan Spiegel, Greta Thunberg och de andra stjärnorna?

Det var då idén kläcktes – låt oss checka in på Grand Hotel. Gästerna på hotellet kan de inte gärna sparka ut på gatan, eller?

Klockrent, tänkte jag. Fast sen slog det mig plötsligt att jag fortfarande driver en förlustbringande startup. I det läget kanske det inte vore helt försvarbart att bränna iväg 10.000 spänn på en hotellsvit på Grand bara för att tillfredsställa min egen fåfänga?

Jag bestämde mig för lite mer återhållsamhet och efter att ha förankrat med min medgrundare tillika vd Olle Aronsson beslutade redaktionen att jag skulle nöja mig med frukost på Grand. På så sätt fick jag access till konferensens eget hotell under i princip en hel dag.

Strax efter sju på torsdagsmorgonen gled jag förbi kvällstidningarnas TV-reportrar utanför lyxhotellets entré. De fick stå kvar ute i regnet och rigga sin utrustning medan jag slog mig ner på Grands legendariska veranda. Det var dags att börja jobba.

Samtidigt som jag smörjde kråset med nygräddade våfflor, grädde, färska jordgubbar, kiwi, ananas och krämig yoghurt nedsköljt med Grands egenkomponerade te, började jag spana.

Foto: Jon Mauno Pettersson

Några förhoppningar om att självaste Barack Obama skulle släntra ner i frukostmatsalen hade jag inte. Bara några timmar tidigare hade han checkat in på hotellet så han sov säkert sött vidare några våningar upp.

Men Sveriges bäst betalda vd Hans Vestberg (dryga 200 miljoner i ersättningar förra året från arbetsgivaren Verizon) var desto morgonpiggare. Strax efter åtta dök han upp med rosiga kinder och pigga ögon. Hans Vestberg är kanske inte riktigt i Obama-klass men ändå en av Brilliant Minds tyngsta talare.

Och oavsett vilka briljanta tankar den gamle Ericsson-chefen tänkt delge konferenspubliken lite senare så var det ingen tvekan om att han skulle smälta in klockrent bland Daniel Ek, Evan Spiegel och de andra techprofilerna. Dagen till ära var nämligen den gamle Ericsson-chefens outfit i utpräglad techstil – långärmad, tunn tröja, svarta jeans och sneakers.

Miljardärskollegan Carl Bennet (storägare i Getinge, Lifco med flera) valde en mer traditionell näringslivskostym till frukost. Vestberg och Bennet morsade familjärt på varandra samtidigt som de lassade upp mat på sina tallrikar. Och jag hade så klart ingen skam i kroppen utan ställde mig så nära jag vågade för att kunna snappa upp eventuellt hett affärsskvaller. För att inte väcka deras misstänksamhet lassade jag samtidigt på några fler kanelbullar på fatet samtidigt som jag försökte verka oberörd.

Jag har inga detaljer (förutom att Vestberg tycker att USA-marknaden fortfarande är “riktigt stark”) men däremot var det tydligt att Bennet var mycket mer sugen att snacka med Vestberg än tvärtom. Bennet tvingade till och med Vestberg att hälsa på sitt frukostsällskap. Vestberg verkade mest tycka det var jobbigt.

Han såg betydligt mer bekväm ut när min gamle chef Jonas Bonnier spatserade in i matsalen och de morsade världsvant på varandra. Jag vågade inte fråga Bonnier-koncernens tidigare vd om han också skulle gå på Brilliant Minds men han avslöjade i alla fall att han till hösten kommer ut med en roman om Knutby-tragedin. Alltid något.

Utöver det var det skralt med techprofiler att hugga tag i på Grand Hotels frukost. Breakits nyhetschef Jon Mauno Pettersson, som jag “tvingade” med mig till lyxfrukosten, trodde sig förvisso ha identifierat den världskände rapparen Offset (gift med den ännu mer världskända artisten Cardi B) utanför Grand Hotel. Men när "Offset" – om det nu var han – utrustad med ett regnbågsfärgat paraply och med ett par neongröna sneakers, ensam vandrade genom ösregnet mot Gamla stan blev han däremot väldigt osäker.

”Känns lite… sjukt att HAN skulle vandra runt planlöst i ösregnet?”

Vem vet. Mannen hade åtminstone en kändis-aura.

Men så här dags började jag göra mig redo för att avancera lite djupare in i Grand Hotels innandöme – mot Vinterträdgården. Det var ju här som Barack Obama, Greta Thunberg, Joel Kinnaman och kompani några timmar senare skulle snacka. Enligt inbjudan jag lyckats snoka upp i onsdags så skulle gästerna komma in i den pampiga lokalen från ingången vid Stallgatan.

Men nu var jag ju som bekant ingen gäst. Därför var jag tvungen att söka upp bakdörrarna, in till konferensens hjärta.

Jag släntrade så obemärkt jag kunde ut från frukostmatsalen, vidare förbi toaletterna och in i en mörk korridor. På en mässingsskylt stod det “Vinterträdgården”. Jag vek av mot höger – och plötsligt var jag framme. Innanför en rätt oansenlig trädörr låg konferenslokalen. Förberedelserna pågick för fullt, det var en massa folk som skyndade runt därinne.

Jag tog några steg till och hade bara någon meter kvar – då stirrade jag plötsligt in i ögonen på en man med glasklar blick:

“Bor ni här på hotellet?”, frågade han vänligt men ändå med viss skärpa.

Min blick flackade en aning och jag fick syn på hans namnbricka. Hans titel “Security manager”. Jag förhandlade en kort stund med mig själv. Sedan gick jag på reträtt.

“Äh, jag har ätit frukost här. Vet du om det är här som Obama ska snacka?”, stammade jag fram.

Säkerhetschefen tittade lite roat på mig innan han svarade:

“Det händer allt möjligt här på hotellet”.

Med det lät jag mig nöjas och skyndade hem till redaktionen.

Med svansen mellan benen.

Läs fler artiklar
LÄS MER