Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.
På 1980-talet sopade Japan banan med amerikanerna. Japanska varor vällde in på den amerikanska marknaden.
Sen hände det något.
Japan gick från att vara det stora hotet i öst till att bli något av ett skämt. Ett land man tyckte synd om. Hur gick det egentligen till?
"Den korta förklaringen är att Japan var ett land vars tillväxt bromsade in samtidigt som de gick in i en finanskris", säger Robin Harding, byråchef för Financial Times i Tokyo.
Den längre förklaringen låter ungefär så här:
I mitten av 1980-talet skrev Japan, tillsammans med Frankrike, USA, Storbritannien och Västtyskland under den så kallade Plazaöverenskommelsen. Den gick ut på att de fem länderna skulle hjälpas åt för att få ner priset på dollarn, som hade stigit mycket och i snabb takt.
Projektet lyckades, men resulterade också i att den japanska valutan stack iväg, vilket gjorde att den japanska exporten gick ner.
Parallellt med en stigande Yen bromsade den japanska tillväxten in, som den normalt gör i länder som på relativt kort tid har jobbat ikapp resten av världen.
För att stävja den här utvecklingen började den japanska staten att stimulera ekonomin, bland annat genom sänkta räntor. Det blev billigt att låna. Så pass billigt att marknaden överhettades och bildade en bubbla som till slut sprack.
I december 1989 stod Nikkei Indexet som högst, knappt 39.000 punkter. Nio månader senare var det nere under 20.000 punkter.
När kraschen var ett faktum gjorde Japan raka motsatsen mot vad Sverige gjorde under finanskrisen på 90-talet, menar Robin Harding.
"Sverige hade ett bankproblem som man tog tag i, man städade upp och återkapitaliserade, fick fart på saker igen. Japan förnekade länge problemen och försökte istället täcka upp för stora förluster, de uppmanade banker att förlänga lån till konkursmässiga företag och fastighetsutvecklare."
Resultatet blev att problemen fick fäste i den japanska banksektorn, vilket blev ett ankare för ekonomin de kommande tio åren, de år vi idag kallar det förlorade årtiondet.
Idag brottas Japan inte bara med låg tillväxt och väldigt låg inflation, utan också med en av världens högsta statsskulder, omkring 230 % av BNP. En statsskuld som många varnar för kan komma att få den japanska ekonomin att kollapsa igen. Men det tror inte Robin Harding.
"Japan är ett av världens rikaste länder med stora tillgångar utomlands, om de behöver kapital kan de sälja av delar av det. För det andra så är majoriteten av skulden inhemsk, den japanska staten är skyldig det japanska folket pengar, och staten kan alltid beskatta folket", säger Robin Harding, som menar att det hade varit mer oroväckande om statsskulden var utländsk.
Robin Harding är beredd att gå så långt som att Japan i själva verket går i täten för en utveckling som alla rika västländer kommer att uppleva i sinom tid.
"Japan är förtrupp för ett globalt fenomen som går ut på att vi åldras och våra ekonomier växer inte så snabbt som de brukar, och det här har drabbat Japan tio år före andra länder."
Bubblan som sprack och hur Japan hanterade efterspelet är en orsak till Japans situation, men inte den främsta. Japans demografiska utmaningar, med en åldrande befolkning och låga födelsetal, är ett mycket större problem.
Och ett problem som inte bara är japanskt.
"Resten av världen har trott att det japanska problemet är unikt för Japan, det är det inte. Det här är något som kommer drabba hela den industrialiserade världen. Så när folk säger att de inte vill bli som Japan, så säger jag att vi allihop redan håller på att förvandlas till Japan", säger Robin Harding.
Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.