Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag blickar fram mot starten av Breakits nya stora utmaning, Breakit Impact Challenge.
Å ena sidan är jag verkligen taggad över att göra något konkret för att hantera min stigande klimatångest. Jag är övertygad om att vi alla måste hjälpas åt för att lyfta frågan. Visst, nyckeln till problemet ligger säkert på överstatlig nivå där EU, USA och Kina måste hitta en gemensam väg framåt.
Men det innebär inte att jag som enskild individ kan strunta i frågan och helt lägga ansvaret på världens makthavare. I min värld är det kombinationen av globala insatser och alla våra gemensamma insatser på mikronivå som är den enda vägen framåt.
Just därför känns det så bra att under en månads tid lägga maximal kraft på att göra Breakit klimatsmart. Jag är som sagt superpeppad – men samtidigt en smula ångestfylld.
För det är ju det som är – i alla fall i mitt fall – den stora paradoxen när det gäller klimatfrågan. Jag får ångest över att allt håller på att gå åt skogen. Men när jag bestämmer mig för att agera utlöser det också, kanske inte ångest, men en rejäl dos stress.
Varför? Ja, det är hela tiden en massa andra bränder som måste släckas i ett litet företag som Breakit. Till exempel måste vi få in affärer för att ha råd att betala alla anställdas löner. Bara en sådan liten detalj.
En tröst i sammanhanget är att jag inte är ensam om min oro över att hinna med att både bygga företag och samtidigt göra det klimatneutralt. När jag de senaste dagarna har försökt sälja in Breakit Impact Challenge till ett gäng techentreprenörer har reaktionen ofta varit densamma:
Det här är ett superbra initiativ – men kommer vi hinna?
Innebörden i mitt svar har alltid varit detsamma:
Testa, du har inget att förlora!
För så är det. Vi kommer så klart att ge allt för att lyckas med alla stegen i utmaningen. Men om inte alla som är med når ända fram är det ändå så mycket bättre än att inte göra något alls.
Så kom igen nu! Gör som vi på Breakit och redan nästan 30 bolag till – anta utmaningen.
