Stiftelsen fick kämpa för att bli av med en miljon

Kapitalet
Stiftelsen fick kämpa för att bli av med en miljon

Foto: Istockphoto

Breakit

Att göra sig av med en knapp miljon borde inte vara så svårt.

Men finns den där knappa miljonen i en stiftelse vars ändamål har upphört att existera så är det precis vad det är. Något som Tina Bergström Darrell insåg när hon tillträdde som ordförande för stiftelsen Herrevadskloster för fyra år sen.

När Tina Bergström Darrell valdes till ordförande i stiftelsen Herrevadskloster hade de ett kapital på en knapp miljon kronor. Samtidigt fick hon höra av styrelsen att de inte gjorde så mycket. De sågs ett par gånger om året och drack kaffe, och det var allt.

"Vi sitter här med ett kapital på 950.000 kronor, vi kan inte träffas två gånger om året och dricka kaffe, det ger ju ingenting liksom", säger Tina Bergström Darrell, som beskriver sig själv som en person som antingen ger järnet eller inte gör något alls.

Det fanns såklart en anledning till styrelsens närapå icke-existerande aktivitet. När stiftelsen bildades i början av 1980-talet var det för att driva ett behandlingshem för missbrukare utanför Ljungbyhed. 1994 lades behandlingshemmet ner och kvar fanns stiftelsen med ett mindre kapital. För att få använda pengarna till något annat måste stiftelsens stadgar ändras.

Det görs genom att man ansöker om en så kallad permutation hos Kammarkollegiet. En process som stiftelsens styrelse hade påbörjat för många år sedan när Tina kom in i bilden, men aldrig lyckats slutföra.

Att det ska vara svårt att ändra på stadgarna ligger i stiftelsens natur, enligt Claes Petersson, professor i rättshistoria vid Stockholms universitet. När en stiftelse väl är bildad så äger den sig själv, och lever sitt eget liv.

"Alla stiftelser lever sitt eget liv efter stiftelseförordnandet som är stiftarens vilja och efter det ändamål som stiftelsen ska realisera", säger Claes Petersson.

När stiftelseförordnandet är fastslaget kan inte ens den som har bildat stiftelsen göra ändringar. Allt för att det ursprungliga syftet ska skyddas så långt som möjligt.

"Man ska inte kunna ändra ändamålet hur som helst, det skulle ju vara väldigt farligt. Det är ju stiftarens förmögenhet, och stiftaren bestämmer vad som ska hända med förmögenheten och har fastställt ett ändamål", menar Claes Petersson.

"Om det skulle vara så att man kunde ändra ändamålet precis hur som helst, från den ena dagen till den andra, då skulle man inte få människor att donera i stiftelseform. För då skulle man vara osäker på om allt kommer att ändras på när man som stiftare har avlidit."

Att det doneras pengar i stiftelseform är jätteviktigt, enligt Claes Petersson. Och det är inte så svårt att förstå när man tittar på vilka enorma förmögenheter som Sveriges stiftelser förfogar över. Även om det inte finns några exakta siffror, så handlar det om hundratals miljarder.

"Jag tror till exempel att naturvetenskaplig forskning i Sverige idag skulle se annorlunda ut om de här stiftelserna inte fanns, forskningsinstitutionerna får väldigt mycket understöd från stiftelserna, så de är superviktiga", säger Claes Petersson.

För att ta ett exempel, Karolinska institutets senaste årsrapport visar att en fjärdedel av institutets intäkter kommer från stiftelser och organisationer. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse bidrog på egen hand med 200 miljoner kronor, en stiftelse som årligen delar ut omkring en miljard i forskningsmedel.

För Tina Bergström Darrell handlade det om en betydligt mindre summa, men pengar som ändå skulle kunna göra nytta om de tilläts användas till något annat än det ursprungliga behandlingshemmet. Turerna med Kammarkollegiet blev många, men efter tre års kamp beviljades stiftelsens permutation.

"Jag är envis utav mig, har jag gett mig in i något så vill jag göra klart, men jag förstår dem som inte har tålamod", säger hon.

Läs fler artiklar
LÄS MER