Jätteskandalen exploderade på måndagen. Flera miljoner samtal till 1177 Vårdguiden hade legat helt öppet på nätet för vem som helst att lyssna på. Skandalen späddes på i dag när det visade sig att samtal om sjuktransporter låg ute helt fritt på nätet (samtal som inte ens skulle spelas in).
Förutom att det är ett gigantiskt integritetshaveri – vem hade velat ha med hela världen på samtal med distriktsjuksköterskan? – så väcker skandalen många andra frågor.
Är digitala system verkligen så trygga som vi har trott?
Om jag bara går igenom min dag har jag kommit i kontakt med mängder av digitala system.
# Jag checkade in barnen på skola/förskola på en Ipad.
# Jag blippade mitt kort på bussen.
# Jag kontaktade Försäkringskassan för att jag hade glömt anmäla vab.
# Jag blippade in mig på jobbet med en liten bricka.
Går jag ett par månader tillbaka har jag även varit i kontakt med kommunen, Skatteverket, sjukvården, polisen, försäkringsbolag, elbolag, bilfirmor och mängder med andra system som ska underlätta mitt liv.
Allt via digitala vägar – och vissa ärenden har varit direkt känsliga.
Nu tror jag inte att allt skötts lika dåligt som hos Vårdguidens underleverantörer. Men om det verkligen är så att det bara är en sladd som har satts på fel ställe känns ju inget system direkt bombsäkert. Det dras ju in och ut sladdar lite nu och då, så att säga.
Bara det faktum att jag – och säkert många med mig – inte riktigt känner att jag kan lita på systemen är ett stort problem. Tilliten till systemen har verkligen naggats i kanten av Vårdskandalen.
I vår är det till Europaparlamentet och titt som tätt har det väckts röster om att införa elektronisk röstning istället för de där små kuverten med färgglada lappar som vi använder nu.
Tillåt mig att vara skeptisk.
Kan de inte ens hålla mina samtal med sjuksköterskor hemliga undrar jag verkligen hur det skulle gå med valhemligheten.