Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.
Många undviker att reflektera över döden, men i finansmarknaden har den blivit ett inflytelserikt tema. Svenska livförsäkringsföretag ruvar på tillgångar värda över 4.000 miljarder kronor, och har i förlängningen ett stort inflytande över svenska börsbolag. Det är också en industri som ger upphov till en del pikanta frågor.
En stor järnkista står i styrelserummet host Änke- och Pupillkassan, högst upp i ett gammalt hus på Munkbron, Gamla Stan. Det här är så vitt man vet världens äldsta levande livförsäkringsbolag, grundat av 12 herrar på 1740-talet.
“Det var som en ideell förening. De bestämde sig för att om någon av dem dog, så skulle deras anhöriga få försörjning. Då sparar man pengar i den här kistan”, säger Lena Schelin, vd för det livbolaget som 250 år gammalt är tillsynes starkare än någonsin. Bolaget är litet i branschen, men har i dag sex gånger mer pengar än vad man en gång har garanterat kunderna.
Idén om att tillsammans trygga varandras försörjning blev bärande i livförsäkringsindustrin. För kunderna innebar det ömsesidiga livbolaget två saker. Dels var de försäkrade, med allt vad försäkringar innebär. Men de var även delägare i bolaget, och hade därför rätt till en del av eventuella överskott som uppstod i verksamheten.
Genom åren konsoliderades livförsäkringsbranschen, som mot slutet av 1900-talet bestod av ett mindre antal gigantiska bolag. Det var också en omständighet som väckte finansmarknadens intresse. För eftersom bolagen ofta var ömsesidigt ägda, fanns det inget sätt för banker och vinstdrivande försäkringsbolag att tjäna pengar på tillgångsmassan. Det ville man ändra på. På 1990-talet blev börsen på modet igen, och kunder i ömsesidiga livbolag övertalades att flytta sina försäkringar till fondstrukturer och andra vinstdrivande verksamheter. Andra bolag stöptes om, eller slukades av banker genom diverse avancerade konststycken. Ett av alla bolagen som berördes av de nya vindarna var Gamla Liv, det ömsesidiga livbolaget i Trygg-Hansa-familjen.
I mitten av 1990-talet beslutade kunderna i Gamla Liv, på inrådan av Trygg-Hansas tjänstemän, att stänga sitt livbolag och inte längre ta in några nya kunder. I försäkringsbranschen kallades det för en “run off”. Den något makabra innebörden var att kunderna en efter en väntades gå bort, och att bolaget tids nog skulle upplösas. Det fanns dock en utmaning: vad skulle man göra med alla pengar?
“Det är ganska intressant, för man kan säga att det i ett ömsesidigt livbolag finns ett generationskontrakt. Varje befintlig generation kommer subventionera den tillkommande generationen, och de i sin tur lämnar över till nästa. Men stänger du bolaget så kommer den sista generationen bryta kontraktet, och plötsligt frigörs ganska signifikanta värden”, säger Mårten Ajne, aktuarie på Gamla Liv (eller som det heter, Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg-Liv).
I slutet av 1990-talet var Gamla Liv ett av marknadens största livbolag, med en miljon kunder och 180 miljarder i tillgångar. Beslutet att avveckla bolaget innebar dock att spelreglerna skrevs om. När man inte längre behövde nya kunder, så behövde man inte längre någon säljorganisation. Allt man behövde var en effektiv förvaltning och en administrationsapparat.
I dag, tjugo år efter att Gamla Liv stängde för nyteckning har hälften av de försäkrade dött, och pengarna har betalats ut enligt avtal. Men tack vare låga kostnader och en framgångsrik förvaltning finns det fortfarande 180 miljarder kronor kvar i bolaget. Och här finns också en kittlande omständighet. Av Gamla Livs tillgångar på 180 miljarder kronor, så uppgår löftet till försäkringstagarna till 80 miljarder. Det finns med andra ord 100 miljarder kronor över. Problemet är bara att det inte finns något givet svar på frågan vem de här pengarna tillhör. Det enda som är säkert är att de tillhör Gamla Livs kunder, som nu blir färre och färre för varje år.
“Det är min uppgift att föreslå hur de vinstmedlen ska fördelas bland försäkringstagarna, för det finns inget aktiebrev som bestämmer hur de ska fördelas, utan det beslutar styrelsen löpande”, säger Mårten Ajne.
I dagsläget dör drygt 4.000 försäkringstagare per år, och enligt Mårten Ajnes prognoser kommer det finnas ungefär 4.500 kvar i mitten av 2060-talet. Idén är att krona för krona och år för år dela ut överskottet till kunderna i form av en årlig återbäring. När administrationskostnaderna sedan blir för stora i förhållande till kvarvarande tillgångar, ska bolaget fusioneras med ett annat livbolag.
Men om kunderna nu äger bolaget och rår över dess framtid, varför ska man vänta på att alla dör? Varför inte dela på alla pengar idag?
“Vi har ju ansvar i form av en halv miljon försäkringsavtal som det är vårt uppdrag att fullfölja. Det är vanliga överenskommelser mellan människor och företag i samhället. Pacta sunt servanda! Det här är civilrättsliga avtal, de kan man inte gå in och bryta”, säger Ajne.
Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.