Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet.
När ekonomen Arthur Laffer ritade ett upp- och nedvänt ”U” på en servett under 1970-talet delade han världen i två delar. Och fortfarande träter ekonomerna om vilken skattesats som ger högst intäkter.
Enligt historieskrivningen var det en middag 1974. Eventuellt ett eftermiddagsmöte – därom går åsikterna isär. Runt bordet satt två av president Gerald Fords tjänstemän: Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Där satt också Arthur Laffer, med en färsk doktorsexamen i ekonomi från Stanford University.
”De var bekymrade att Ford, som amerikansk president, skulle höja skatterna”, säger Sandro Scocco, chefsekonom på vänstertankesmedian Arena Idé.
Arthur Laffer ritade då sitt upp- och nedvända ”U”, för att symbolisera hur skatteintäkterna ökar och sedan minskar i takt med att skatten höjs från noll till hundra procent.
”Ritar man en kurva som ser ut som ett upp- och nedvänt ”U” så kommer du få mindre skatteintäkter när man höjer skatten. Och det är inte bara det att du får en avtagande effekt, utan skatteintäkterna minskar”, säger han.
Frågan som genom decennier har delat ekonomerna i två läger är dels om den här kurvan är tillämplig på arbetsmarknaden överhuvudtaget, och dels var på kurvan som skatteintäkterna i sådana fall maximeras. Inom svensk tobakspolitik har kurvan visat sig återspegla verkligheten närmast fläckfritt.
Men chefsekonomen Sandro Scocco sällar sig till dem som anser att teorin inte är användbar när man analyserar arbetsmarknaden. Han refererar bland annat till hur Ronald Reagan sänkte skatterna under 1980- talet med Laffers teori i bakhuvudet, endast för att sedan kunna betrakta hur statskassans intäkter i stället krympte.
”Det resulterade omedelbart i ett kraftigt ökat budgetunderskott. Det visade sig att det där stämde inte alls när man kom ut i verkligheten. Det slutade för hans del så illa att han tvingades göra retur på en del av de här skattesänkningarna, för att stärka budgeten”, säger Sandro Scocco.
En som tvärtom menar att Laffer-kurvan visst har meriter, och även beträffande skatt på arbete, är Jacob Lundberg, chefekonom på den marknadsliberala tankesmedja Timbro. Han håller med om att Ronald Reagan gick för långt, men att det finns många exempel på hur kurvan faktiskt har visat sig leda rätt.
”Jag tror att många människor tycker att det är trevligt med mer pengar att röra sig med. Det är väl därför många av oss jobbar i grunden. Och det som spelar någon roll är hur mycket man har att röra sig efter skatt, i plånboken”, säger han.
Enligt Jacob Lundberg är skatterna i Sverige så höga att vi redan passerat toppen av U:et, vilket har resulterat i lägre skatteintäkter än vad som hade varit möjligt i teorin.
”Min uppskattning är att toppen på lafferkurvan inträffar någonstans kring 60 procent för höginkomsttagare, men som jag nämnde nu är skatten nu totalt sett 75 procent. Det tyder på att man har hamnat på fel sida av lafferkurvan, vilket tyder på att man kan sänka skatten för höginkomsttagare och ändå få oförändrade eller större skatteintäkter”, säger Jacob Lundberg.
Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet – lyssna på hela avsnittet här.