På första sidan i mitt exemplar av Alex Schulman & Sigge Eklunds första gemensamma bok “TID – Livet är inte kronologiskt” har författarna skrivit en personlig dedikation: “Etta eller femma? Kram Alex och Sigge.”
Citatet bygger på min tes att det är svårare att gå från en fyra till en femma i betyg än att gå från en tvåa till trea. Högsta betyg innebär alltid en större risk och vill det sig illa kan man sluta i en etta. Ett totalt misslyckande.
Å andra sidan, om man inte vågar hoppa kan man aldrig bli någon som sticker ut.
Nyligen hörde jag ett föredrag med Jonathan MacDonald. Han sa att 14 procent av företags modiga innovation leder till 70 procent av vinsten. Resten, 86 procent, av traditionell innovation leder bara till 30 procent av vinsten. Det ledde fram till en ny tolkning av ROI = The Risk of Inaction.
Det är viljan som skiljer de framgångsrika från de mediokra.
Alex och Sigges bok säger sig handla om tid och i intervjuer med författarna har jag läst att de ser sin bok som en fortsättning på Bodil Jönssons extremt populära bok "10 tankar om tid". Både titeln och referensen till Jönsson är att betrakta som falsk marknadsföring. "TID" borde istället har fått titeln "Greatest Hits Remixed".
Bokens utgångspunkt är inte nämligen tid utan författarnas populära podcast. Historierna i boken är de samma som i podden, fast nu längre och stundtals mer intressanta. Jag som är en flitig poddlyssnare tycker ofta att Alex & Sigge når riktigt högt och studsar upp på betyget 5. Ibland blir det pannkaka. Men Alex & Sigge håller en oerhört hög lägsta nivå. Att man varje vecka når 500 000 lyssnare är logiskt. Podden är unik.
I boken skriver en av författarna, jag minns inte vem, att uppdelningen mellan de två är att Alex är hjärtat och Sigge är hjärnan. Det innebär att Alex alltid berättar något personligt och att Sigge alltid har en teori. I podden gör detta att Sigge framstår som den smarta och Alex som den kanske något självupptagna.
I boken är det precis tvärtom. Sigges teorier känns påklistrade på det faktum att han inte har så mycket dramatiskt att berätta. Jag menar, kriserna i Sigges liv kan räknas på ena handens fingrar och då blir flera fingrar över. Alex däremot har stundtals en svärta som är bottenlös och den kommer fram fint i boken. Hans berättelser om speciellt sin mamma äter sig under hunden. Att vara föräldrarlös före 40 är speciellt.
Det intressanta med boken är egentligen inte innehållet utan fenomenet Alex & Sigge. De två har blivit vår digitala tids Ulf Lundell. De sammanfattar, fördjupar och nyanserar bilden av vår tid på samma sätt som Ulf Lundell gjorde på 70- och 80-talet. För en utomstående är det svårt att förstå det starka bandet mellan ikonerna och dess publik, men för de som är med i fanklubben är det fullkomligt självklart. Ale & Sigges publik har vant sig vid ett podcast-avsnitt i veckan. De vill se en show om året och jag är övertygad om att de kommer att läsa och älska "TID", eftersom boken stärker bandet.
Hur har Alex och Sigge nått denna position? Mitt svar är att de sedan länge har en unik dialog med sin publik i sina egna digitala kanaler. Detta samtal är en självklar femma. Sigges texter i boken är en svag trea. Stundtals är Alex berättelser från barndomen en självlysande femma. Och precis som Ulf Lundell gör är jag övertygad om att Alex och Sigge kommer hålla i samma stil fram till det bittra slutet. Jag lovar att hänga med tills de bärs ut med fötterna först.
Man vill ju inte missa en solklar femma när den kommer flygande i luften.