Pengarna bakom partierna – "De borde skaffa en medlems-app"

Kvartal

Kvartal

Kvartal

Pengarna flödar in samtidigt som medlemmarna flyr, skriver Olle Wästberg i en politisk analys.

Det här är en politisk analys som sker i samarbete med mediehuset Kvartal. Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett stort antal analyser fram till valet. Läs mer om Kvartal här.

Drain the swamp” var en av Donald Trumps valparoller. Han skulle ge sig på ”Washington” och personifierade motståndet mot den politiska eliten. Det bidrog till hans seger och till att hans anhängare nu ser de ständiga angreppen från traditionella medier och politiker som en bekräftelse på att Trump gör det han lovade.

Just antielitismen och det bristande förtroendet för de politiska partierna spelar en huvudroll när antietablissemangsrörelserna sveper fram över västvärlden. Detsamma gäller i Sverige.

Den svenska demokratin är i hög grad en partidemokrati. Vi har mycket få inslag av direktdemokrati och har längst mellan valen av alla demokratier. Det är partiernas uppgift att företräda väljarna och fatta beslut å deras vägnar. Partierna har också nomineringsmonopol. 

I fråga om allmänhetens förtroende ligger de politiska partierna i botten jämfört med en rad andra samhällsinstitutioner, enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2015. I en studie något år tidigare svarade endast var tredje person att partierna har förmåga att föra fram medborgarnas krav och önskemål. När väljarna i hög grad förändrat sin syn på partierna handlar det om att länken till beslutsmakten försvagats.

De politiska partierna är en spillra av vad de varit. De har mist över en miljon medlemmar sedan 1980-talet. För 20 år sedan var en femtedel av väljarna medlemmar i politiska partier, idag endast 2,5 procent.  

Sedan 1970 har dessutom antalet förtroendevalda i Sverige minskat från 200 000 till 36 000. Det beror dels på kommunsammanslagningarna, dels på centraliseringen i kommunerna, där man avskaffat många specialiserade nämnder och lagt ärendena direkt under kommunstyrelsen. Följden har blivit större tjänstemannavälde. Och det innebär att sannolikheten att stöta på en förtroendevald på bussen eller i mataffären är minimal.

Ungefär hälften av alla partimedlemmar, cirka 130 000 personer, är aktiva i sitt parti, i betydelsen att de regelbundet går på möten. Eftersom det finns 70 000 politiska uppdrag att fördela innebär detta att de som är aktiva i de politiska partierna antingen har politiska uppdrag, har haft eller vill ha det. Av samtliga partimedlemmar är det i dag runt 40 procent som är eller har varit förtroendevalda mot 24 procent 1987. 

De partiaktiva ser ungefär likadana ut, oavsett parti. De är hyggligt utbildade och välavlönade, oftast anställda inom offentlig sektor, partier eller civilsamhällets organisationer. Samtidigt är det få medborgare med låg utbildning eller låg inkomst som känner en politiker. Detta förhållande kan förklara att de flesta svenskar tycks betrakta politiker som några som befinner sig i ett annat universum än de själva.

Partierna består i hög utsträckning av slutna sociala nätverk. Enligt en SCB-enkät har 40 procent av alla kommunfullmäktige en förälder som också varit förtroendevald. Partierna har blivit slutna grupper som står med ryggarna utåt. 

Före andra världskriget bestod riksdagen i huvudsak av lekmän som ägnade sig åt politik vid sidan av sitt arbete. Bertil Ohlin var så sent som på 1960-talet samtidigt partiledare och professor på Handelshögskolan i Stockholm. När frågan om pensioner till riksdagsledamöter första gången togs upp 1947 avvisades det. Riksdagsmannen Elon Andersson (FP) menade att det var osunt för demokratin om ledamotskapet skulle ses som ett yrke och att pension inte borde utgå ”för en sådan episod i en medborgares liv”. Numera är kommunalråd och riksdagsledamöter heltidsavlönade. 

Partistödet infördes 1965. Innan dess fick partierna sin huvudsakliga finansiering från intresseorganisationer och företag, vilket också påverkade deras ställningstaganden. Dåvarande Högerpartiet och Folkpartiet hade flera anställda som enbart sysslade med att få in bidrag från företag. Socialdemokraterna var nära ekonomiskt knutna till fackföreningsrörelsen och Centerpartiet till bonderörelsen. 

Professionaliseringen av politiken har lett till att partierna dragit på sig allt större kostnader för personal, och för att täcka de ökade utgifterna har partistödet ökat lika mycket. Partistödet har under den senaste 40-årsperioden ökat med cirka 15,5 miljoner årligen.

Medlemsavgifterna står för runt fem procent av intäkterna, vilket visar att medlemmarna inte är nödvändiga för partiernas ekonomiska överlevnad. Man har nästan enbart nytta av medlemmarna i valrörelserna. 

Kommuner och landsting fick 1969 rätt att inrätta lokalt partistöd. Syftet var att stärka de lokala partiorganisationerna. I hög grad slussades dock det lokala partistödet vidare till riksorganisationerna. 2013 infördes därför krav på att det kommunala partistödet skulle stanna lokalt. Men partihögkvarteren ser till att få in pengar genom interndebitering – man tar helt enkelt betalt av lokala partiorganisationer för trycksaker, affischer och annat. Pengarna fortsätter alltså att strömma till centralorganisationerna i Stockholm.

I riksdagen finns sedan några decennier ett ledamotsstöd. När det infördes var tanken att ledamöternas politiska resurser skulle stärkas. Hur stödet ska användas beslutas av riksdagsgruppens ledning. I början delade till exempel ett antal ledamöter på en assistent och en informationssekreterare. Men nu har – i samtliga partier – partiledningarna tagit över hela ledamotsstödet och använder det till att finansiera anställda kring partiledningen. Det innebär en stark centralisering och att partipiskan fått större kraft.

Till detta kommer att partikanslierna flyttat in i riksdagen. I och med att ledamotsstödet numera används för att finansiera tjänster som sysslar med medlemsvärvning, information och organisationsutveckling, har partihögkvarteren krympt kraftigt. De flesta partisekreterare har sitt kontor i riksdagshuset. Socialdemokraterna har, efter minskningen i förra valet, flyttat över så pass många från partihögkvarteret på Sveavägen 68 att de kunnat hyra ut en hel våning i huset. Det mest centraliserade och toppstyrda av alla partier torde vara Sverigedemokraterna.

Om ledamotsstödet i stället disponerades av den enskilde riksdagsledamoten skulle riksdagens ledamöter ha större möjligheter – och intresse av – att kanalisera folkopinionen. Dagens förhållande stärker människors upplevelse av att politiken är elitiserad.

Partiledningarna har med andra ord använt partistödet till att bli oberoende av sina medlemmar och att skapa ett toppstyre. Det betyder inte att det finns övervägande skäl totalt att avskaffa partistödet. Populistiska italienska Femstjärnerörelsen skulle på just denna punkt kunna vara en inspirationskälla: Partiet har en app – märkligt nog med namnet Rousseau – där medlemmar och sympatisörer löpande kan påverka partiets politik. 

Elitisering är en del av dagens demokratiproblem. Frågan är om de traditionella politiska partierna förstår det, och är beredda att möta antietablissemangsvågen med att förändra sig själva till större öppenhet.

Olle Wästberg
Tidigare riksdagsledamot (L), generaldirektör för Svenska Institutet, statssekreterare i finansdepartementet, chefredaktör för Expressen och generalkonsul i New York. ​

Det här är en politisk analys som sker i samarbete med mediehuset Kvartal. Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett stort antal analyser fram till valet. Läs mer om Kvartal här.

Läs mer