Första gången jag hörde talas om Pontus Schultz stiftelse för ett mänskligare näringsliv tänkte jag: vilket trams. Ursäkta, men finns det något vi inte behöver mer av så är det ett gäng överbetalda direktörer som dunkar varandra i ryggen och delar ut pris till varandra.
Näringslivet behöver inte fler meningslösa floskler och larviga prisutdelningar. Vi har 300 börsdirrar i riket och det som förenar dem är att de har alla en Rolex på handleden, en SUV i garaget och en Ernst Billgren på väggen. De vet inte vem Hannah Arendt är, har aldrig åkt kommunalt till jobbet och om de mot förmodan såg ett verk av Weiwei skulle de inte förstå att det är världens just nu viktigaste konstnär. När det verkligen kommer till kritan så drömmer alla män i svenskt näringslivs översta sfär om att få jaga med kungen och hamna på DI:s etta i kategorin jag tjänar mest.
Låt oss vara ärliga, näringslivet handlar om en enda sak: cash. Hur ska detta någonsin kunna bli… mänskligt?
Men nu har jag varit på tre årliga sammankomster i Filmhuset i Stockholm för detta syfte och jag tycker mig ana en poäng. Årets vinnare Martin Lundstedt uttryckte det ganska bra i går kväll. Han kallade Pontus Schultz pris “en dold tävling”. Mänsklighet är en dold talang i näringslivet. Liksom hållbarthet och mångfald.
Det första har fått fäste högst upp i pyramiden och börjat sippra ner. Volkswagens avgashaveri är ett bevis på att mycket återstår, men ändå. Mångfald som var årets tema är fortfarande bara läpparna bekännelse, men det är mycket bättre än ingenting alls. Det finns digitala undantag här och där, men normen är BSS.
Jag hoppas att Pontus Schultz ler och fnittrar i sin himmel när han tittar ner på oss i Filmhuset. För precis som Weiwei vet Pontus att alla revolutioner börjar med att man flyttar på några små till synes obetydliga sandkorn. De letar sig in under huden och så blir man en annan människa. Jag menar, jag vill också vinna priset som Breakits mest lästa... förlåt mest mänskliga krönikör.