Med 40 rösters marginal röstade Europaparlamentet för att de själva ville tycka till om förslaget, som i korthet handlar om att inför en "länkskatt" och ett obligatoriskt innehållsfilter på nätet. Det låter som en vinst för kritikerna, men innan någon jublar: det är långt ifrån över.
En person med insyn försökte förklara processen som att ett nej i omröstningen hade varit slutet, medan ett ja öppnar för en lång och svår kamp. Och hur allt balanserar på en skör lina.
Den linan har de senaste veckorna varit allmänhetens uppmärksamhet. Wikipedia som släckte ner sina sajter i ett urval av europeiska länder – i protest. De tiotusentals mejl och telefonsamtal till ledamöter, som gjort att svenska politiker valt att stanna och rösta, istället för att vimla i Almedalen. Allmänhetens – gräsrötternas! – många och högljudda protester. De har varit en garant –och slutar de höras är risken stor att allt återgår till utskottets förslag.
För det som händer nu är att parlamentets ledamöter i september tillåts föreslå ändringar i förslaget. Det kommer rimligtvis inte innebära att de kontroversiella artiklarna 11 och 13 försvinner, men kanske att kompromisser kommer att godtas – om de vinner tillräckligt stöd i parlamentet.
Kommer ledamöterna orka bråka här? Tja, det beror på hur mycket uppmärksamhet arbetet får.
Men trots det, oavsett hur bra det än blir här, går det sedan vidare till trialogförhandlingar med ministerrådet. De leds från parlamentet, sannolikt av samma man, Axel Voss, som fick igenom förslaget i JURI-utskottet.
Skeptiker och aktivister är ganska övertygade om att i de stängda förhandlingar kommer alla de eventuella positiva ändringar som kompromissats fram försvinna i dessa samtal. Eller?
Det beror på hur mycket uppmärksamhet det får.
När direktivet till slut förhandlats klart, när det ligger för slutlig röstning i plenum, kan det vara ett helt annat, lika internetfarligt direktiv. Där ledamöter igen behöver jobba hårt.
Om de kommer lyckas?
Igen: Det beror sannolikt på hur mycket uppmärksamhet frågan får.
Dagens beslut är alltså ingen vinst. Det är en påminnelse om att det bara är början på en lång resa. Där politiker och allmänhet behöver hålla intresset uppe i en fråga som i samhällsdebatten hittills försummats.
Aktivister jublar idag. Många politiker också.
Men hur många politiker kommer orka bära frågan hela vägen i mål?
I september kommer kontrollstationen. Vi får se hur många som är kvar då.