Det var mycket snack om venture capital-modellen på Breakit Funding Day i Göteborg häromveckan. Inte minst sågades riskkapitalbolagen vid fotknölarna av Momo San Arnesson: ”De följer med i medvind, men springer därifrån i motvind.” Minna Technologies-grundaren Jonas Karles menade att den enda gången man ska ta in riskkapital är när det inte går att växa utan. Vid flera tillfällen under samtalet fick moderatorn och Wellstreet-vd:n Maria Lindholm brasklappa ”inte alla riskkapitalister”. Arnesson och Karles fångar en känsla jag har haft sedan jag lämnade startupjournalistiken för åtta år sedan. Det är något som skaver mellan startup-communityt och riskkapitalbolagen. Problemet från mitt perspektiv har varit att VC-bolagen egentligen inte vill ta särskilt stor risk på affärsmodell, utan bara på skalningstempo. Man trycker upp omsättningen så mycket det bara går, förhoppningsvis utan att hela bygget går i luften. Ibland funkar det, ibland inte. Men det var först när Daniel Langkilde förklarade venture capital-modellen från samma Breakit-scen som de två andra grundarna som polletten trillade ned ordentligt för mig. Langkildes beskrivning fritt översatt: En typisk VC-fond har kanske fem år på sig att investera allt sitt kapital – inte sällan flera miljarder kronor – och sedan lika lång tid för att avyttra rubbet igen så att deras limited partners kan få tillbaka sina pengar på utsatt tid. För att maximera sin avkastning, minimera risk, och fortfarande hålla tidsplanen letar man därför efter case där man kan komma in precis före tillväxten exploderar och sedan accelerera tillväxten med ännu mer kapital hela vägen fram till exit. När klockan tickar på detta sätt finns det inte tid för portföljbolagen att skruva på affärsmodellen i tre år. Då blir man aldrig det där caset som ger tio eller hundra gånger pengarna. När man väl ser logiken är det egentligen en ganska tydlig modell. Att vända kappan – och pengapåsen – efter vinden är inte feghet eller oschysst, det är deras jobb. > Varför står många entreprenörer kvar med den beska eftersmaken? Så varför står så många entreprenörer kvar med en besk eftersmak när pengarna tar slut och de påhejande riskkapitalisterna stryper tillflödet? Hur kan de så fundamentalt ha missförstått vem de har att göra med? Det kan såklart vara så att många entreprenörer inte fattar hur man läser ett term sheet och inte heller är införstådda med konsekvenserna av ett negativt kassaflöde över tid. Enligt mig, en avdankad ekonomijournalist, beror det snarare på att riskkapitalbolagen har hamrat in två budskap det senaste decenniet (eller kanske de senaste trettio åren? Stefan Lundell vet säkert när det startade) för att locka till sig de vassaste startupbolagen: ”Vi investerar i entreprenören, inte affärsmodellen!” och ”VC är så mycket mer än pengar! Det är rådgivning, nätverk, erfarenhet, know-how och blablabla”. Det framgår ingenstans i positioneringen att allt det härliga är stenhårt villkorat av en ständigt ökande värdering. > Än så länge verkar det inte vara något fel på dealflowet Venture capital-bolagen har en oerhört stark förmåga att retoriskt ställa sig på entreprenörens sida, och i de goda exemplen stämmer det såklart också. Men när det inte går som tänkt är det ju egentligen ganska självklart att riskkapitalisterna alltid kommer att sätta sina egna investerare framför sina portföljbolag. Problemet är väl att det inte lockar till sig pitchdecks att vara transparent med det faktumet. Man kanske tänker att riskkapitalisternas varumärke skulle ta stryk av ständigt brutna löften om att vara grundarnas bästa vän, men än så länge verkar det inte vara något fel på dealflowet. Så länge entreprenörerna fortsätter att köa för att få deras pengar har riskkapitalbolagen knappast någon anledning att ändra sitt sätt att sälja in sig. Då lär inte heller de bittra grundarna bli färre. Jonas de Lange B2B Marketing Specialist, f.d. Breakit-journalist
